Öga för öga...

Sen några månader är jag ägare till en trainer. För den som inte vet vad en trainer är, ska jag beskriva det hela.

Man kan cykla på en rörlig cykel, och man kan cykla på en stillastående cykel. Stillastående cyklar kan vara motionscyklar på gym, spinningcyklar, testcyklar på testanläggningar och till sist kan det också handla om riktiga cyklar som tillfälligtvis placerats på en anordning som gör att man kan cykla som vanligt, men utan att röra sig.

Den ena varianten innebär att man placerar bakhjulet på två rullar och framhjulet mot en främre rulle. De bakre och den främre är sammankopplade med ett band, så att bakhjulet också driver framrullen och därmed också framhjulet. Den här typen av träningsredsak ger en ganska låg träningsdos eftersom det är svårt att ha högt motstånd på den. Man måste nämligen hela tiden hålla balansen genom att styra cykeln, precis som man gör ute på vägarna. Dock är det betydligt trixigare att göra på rullarna... Och jo, jag har faktiskt testat. Egentligen testade jag bara att ens komma igång, och det misslyckades jag med i mitt första och enda försök. Ja, jag ger upp lätt...



Rullar...

Den lite mesigare, men konditionsträningsmässigt bättre, apparaten kallas helt enkelt för "trainer" även på svenska. Det är en ställning som låser fast bakhjulets axel och som nertill har en rulle (oftast belagd med nåt plastmaterial för att ge bättre grepp, minska slitaget på däcket och minska ljudnivåerna) som däcket ska vila mot. När däcket sätts i rörelse, drivs rullen och ger motstånd. Motståndet kommer från olika källor, beroende på vilken typ av trainer det är.

De enklaste har bara ett magnetiskt motstånd, och är tämligen linjärt, vilket inte alls motsvarar hur verklighetens cykling fungerar. En mer avancerad form har luftmotstånd, i form av en fläkt som drivs av hjulet. Fläktens rörelse i luften ger ett ickelinjärt motstånd när man ökar ansträngningen, vilket bättre motsvarar verkligheten. En modern trainer har dock normalt en sorts "fläkt" som sitter i en vätskefylld behållare. Fläkten rör sig genom vätskan, och ger då ett exponetiellt motstånd som ganska väl liknar det man upplever ute på en riktig cykeltur. Med andra ord blir det tyngre ju snabbare man trampar, men exponentiellt tyngre...



En normal trainer - faktiskt just den modell jag har!

Den modell jag har är bestyckad med just ett sånt vätskemotstånd, och därtill ett magnetiskt motstånd i fem steg, för att få ett större motståndsintervall. Nackdelen är att den vibrerar våldsamt vid användning. Av hänsyn till mina grannar, och egentligen framför allt till min granne under mig, har jag hittills bara testkört trainern en enda gång, när den var ny.

Grannen under mig har dock, i perioder, väsnats vansinnigt mycket, och dessutom på natten. Nu hände det mig natten till i dag igen (väcktes kvart över tre, och tvingades vara vaken i drygt två timmar - jättekul natten före en tenta...), och i och med det ser jag att jag har mitt alibi. Så länge han väsnas, så tänker inte jag ha dåligt samvete för att jag mullrar med min trainer. Självklart kommer jag att ha mattor och annat ljuddämpande under trainern, men en del buller blir det ändå. Men det får han ta. Vem vet, han kanske inte störs alls. Med tanke på hur hög volym han har när han lyssnar på musik halv fyra på natten, så är han förmodligen nästan döv...

Jag hatar vinter!

Jag hatar verkligen vintern. Folk tycker ofta att jag överanvänder ordet "hata", men här är det verkligen befogat.

Mer precist hatar jag vintern som den är där jag råkar bo. Vinter på andra platser kan naturligtvis vara riktigt trevligt.

Varför hatar jag då vintern? Jo, det ska jag berätta...

Med vintern kommer mörker. Eller snarare försvinner ljus. Dagarna blir kortare, och en stor del av dygnet innehåller inget solljus alls. Just nu är det tre veckor kvar till vintersolståndet, då det är som mörkast. Om jag minns rätt är då ungefär tre fjärdedelar av dygnet mörkt. Med mörkret kommer också nedstämdhet. Inte alla drabbas, men många. Jag är en av dem. Min första, och förhoppningsvis enda, depression drabbade mig för ungefär tre år sen, i mitten av november 2004. Jag märker också nu att jag inte mår lika bra som under sommarhalvåret. Det är svårare att komma ur sängen och jag har en lätt oro i kroppen. Jag blir mer hypokondrisk. Blir också lättirriterad. Nån obalans i skallen handlar det om. Vad samhällets kostnader orsakade av vintermörkrets depressiva effekt är vet jag inte, och det vet nog ingen, men det handlar säkerligen om miljarder.

Mörkret innebär också att vi har belysning tänd under större del av dygnet, både inomhus och utomhus, och det kräver mer energi. Hur mycket mer vet jag inte, men det är nog en hel del. Detta i en period när mer elenergi samtidigt går åt till uppvärmning i de bostäder och företagslokaler som har direktverkande el, eller annan uppvärmning som delvis är elberoende.

Uppvärmning ja... Det blir ju kallt också. En måttlig kyla uppskattar jag, men då snackar vi om den där lätt bitande morgonkölden man kan uppleva i slutet av våren efter en klar natt, eller en tidig höstmorgon. En temperatur kring 8-10°C kanske. Kallare än så tycker jag inte om under några omständigheter.

Jag har oturen att vara väldigt känslig för kyla. Mina händer och fötter blir väldigt lätt kalla och rejält nerkylda. Till och med på sommaren kan jag få problem med iskalla händer och fötter. På vintern blir det naturligtvis värre, och under en cykeltur på 20 minuter till skolan är händer och fötter så kalla att jag tappat känseln. Detta trots tjocka sockar och rejäla vinterhandskar (skidhandskar med centimetertjockt foder). Längre cykelturer vid vintertemperaturer är jobbiga. Med kemiska värmekuddar i skorna, och en god portion tur, kan jag klara en timme utan problem. Två timmar går bara om det är åtskilliga plusgrader. Vinden spelar roll, också. Blåser det kyls jag naturligtvis av snabbare...

Kylan ställer också till med andra problem, och det är väl här som cykelperspektivet kommer in. Med temperaturer från nån plusgrad och kallare är risken för halt väglag stor, och det är inte bra för hjulburna fordon oavsett antal hjul, men de tvåhjuliga har mycket större problem än de fyrhjuliga. En cykels balans upprätthålls genom att man med framhjulet hela tiden styr den gemensamma tyngdpunkten för cyklist och cykel över linjen som sammanbinder framhjulets och bakhjulets markkontaktpunkter.

Om marken är hal, och ett hjul (spelar ingen roll vilket) tappar fästet i sidled, kan inte balansen upprätthållas, och därmed är vurpan ett faktum. En bil som på samma sätt tappar greppet kommer bara att glida och (om föraren varit förutseende och försiktig) hamna i diket eller i en snödriva eller bara flytta sig okontrollerat på vägbanan. Risken för skador där är liten, men för en cyklist är risken mycket större. Just omkullcykling orsakad av halt väglag är en vanlig olyckstyp.

Dubbdäck hjälper en hel del, och jag har avvärjt en vurpa en gång med hjälp av dubbdäcken. En bil svängde plötsligt och utan förvarning framför mig, och jag var tvungen att bromsa kraftigt för att inte krocka med bilen. Under mig just då fanns ett flera centimeter tjockt lager av blank is. Dubben gjorde vad de skulle, och jag gled obetydligt i sidled, och några decimeter framåt. Jag kunde stoppa utan att tappa balansen. Men få cyklister använder dubbdäck, och även om jag gör det, vill jag inte. Dubbdäck är obekväma att cykla på, eftersom de stjäl så mycket kraft, väsnas, och "vandrar" på dubben om man svänger. Det sistnämnda är ett problem, eftersom man inte kan svänga lika snävt som annars, även när det inte är halt väglag. Vidare svängar innebär lägre fart, och det vill man ju inte ha i onödan.

Men jag har sparat det värsta till sist. Snön. Jag hatar snö. Eller ja, jag kan tycka om snö rent visuellt i vissa sammanhang, som på snötäckta boreala skogar och bergsområden. Här följer tre exempel på landskap som jag uppskattar att se på.







Men snö där jag befinner mig, det gillar jag inte alls. Det blir slaskigt och smutsigt. Man får med sig en massa snö, som smälter till smutsigt vatten, in med sig när man varit ute. Snön kryper in i ens skor och gör att det blir kallt.

Snön som faller på våra vägar plogas snabbt upp till höga vallar som tar evigheter på sig att smälta bort, och dessutom blockerar vägkanter och ofta läggs där en cykelbana korsar en vanlig väg. Visserligen plogas ofta cykelbanorna också, men slumpen avgör om cykelbanan eller vägen plogas först. Om cykelbanan plogas först, kommer snövallen att ligga kvar och bilda ett farligt hinder för cyklister. När det töat och frusit på några gånger blir det lätt en hård isvall, som kan kasta framhjulet åt sidan och orsaka en svår krasch. Här hjälper inte ens dubbdäck, eftersom cykelspår som gjordes i vallen när den var gjord av snö, nu frusit och dubbdäcken funkar bara på plana underlag - inte spåriga snö/isvallar.

När det varit varmare ett tag, och snö smält av och bildat pölar, och det sen fryser på, brukar de flesta ojämnheter i cykelbanorna vara isplättar. Oftast bildas isen i skarvarna mellan två olika asfalteringsomgångar, som vid korsningar. Har det fallit nysnö över isen blir den extra förrädisk, eftersom ytan är slät. Här hjälper dock dubbdäck bra. Bättre hjälper det att använda den riktiga vägen, där bilarna kör, eftersom man saltar där, och bara att bilarna kör där smälter is och snö.

Som jag tidigare nämnt, så döljer snön farliga saker på vägbanan, som kanter och ojämnheter, och andra saker som kan ställa till det för ett tvåhjuligt fordon. Än en gång har den riktiga vägen en fördel, eftersom den oftast är snöfri inom kort av all biltrafik. Lösningen som cyklist är att hoppas på att nån annan cyklat där tidigare, vilket innebär att man kan följa nån annans spår. Syns inga spår av en vurpa, kan man anta att vägen är säker just där.

Mycket gnäll blir det, men jag avskyr verkligen vintern på alla sätt.

Vad ska jag då göra åt det? Tja, jag kan ju flytta till ett varmare område. I Sverige blir skillnaden obetydlig. Södra Skåne har visserligen mildare vintrar, men jag vill slippa snö och halt väglag så gott som hela året, och kanske helt de flesta år.

Madeira har ytterst trevliga temperaturer över året, med ca 15°C som dagsmedeltemperatur under den kallaste månaden, och 22°C under den varmaste månaden. Nästan allt regn under vinterhalvåret. Synd bara att Madeira är en liten pluttig ö i Atlanten, långt från kusten. Så där vill jag inte bo.

Jag har funderat på södra Tyskland, men då måste jag fräscha upp mina tyskakunskaper. Hur var det nu...?

durch, für, gegen, ohne, um
durch, für, gegen, ohne, um
durch, für, gegen, ohne, um
durch, für, gegen, ohne, um
durch, für, gegen, ohne, um

Jo, kanske...

Fixie - oftast ren galenskap...

Egentligen borde jag vara glad för att fler cyklar, men det finns en cykeltyp som jag inte anser hör hemma annat än där den har sitt ursprung. Den senaste tiden ser jag allt oftare cyklister på cyklar med baknav utan frihjulsmekanism. Cykeltypen kallas "fixie" eller "fixed gear", ofta förkortat "fixed". Möjligen finns också en svenskare beteckning som jag ännu inte lyckats snappa upp.

I cykelns barndom hade alla cyklar fast baknav, eftersom frihjulsmekanismen inte var uppfunnen. Redan i slutet av 1800-talet kom dock det första frihjulet, och för första gången kunde cyklister låta pedalerna vila i backar eller vid rullning. Med fast baknav är pedalernas rörelse helt låst till hjulets rotation, och pedalerna rör sig därför runt så länge hjulet roterar.

Denna låsta rotation har vissa fördelar. Den medger en finjustering av farten genom att man "håller emot" på pedalerna om man vill minska farten en aning. Jag har testat, och det fungerar faktiskt mycket smidigt och intuitivt. Det är på grund av denna egenskap som fixien används vid bancykling. Bancykling är en tävlingsform där man cyklar på en velodrom - en sorts oval bana med brant lutande svängar - och där är fixie det enda man får använda, och endast utan bromsar dessutom.

På banan har alltså fixien sitt ursprung, och därifrån anses det att den tog sig till diverse amerikanska storstäder med invandrare från Jamaica, där bancykling är stort, eller i alla fall var stort. Jobben som fanns för dessa jamaicaner var bland annat som cykelbud, och tydligen är det på den vägen som fixien blev förknippad med cykelbud. Det utvecklades en subkultur bland cykelbuden, där fixien blev en symbol för ett sorts avståndstagande till resten av samhället, och en sorts holier-than-thou-attityd grundad i fixiens avskalade renhet.

För inte nog med att man väljer att köra utan frihjulsmekanism - man väljer även att strunta i att montera bromsar på cykeln. Detta gör att man slipper alla vajrar för bromsar, och man saknar ju från början vajrar för växlar, förutom att man inte har själva växlarna, växelreglagen, bromsarna och bromsreglagen. Inte heller de vajerstyrare som oftast är fastsvetsade på ramrören finns på renodlade fixies. Detta ger en extremt avskalad och ren look, och rent estetiskt är det mycket tilltalande, det ska jag erkänna.


En typisk fixie, med bancykelstyre och en avskalad look.


En annan huvudtyp, där man har så kallade "bullhorns" som styre. Oftast handlar det om bockstyre som man sågat av och vänt på. Varför vet jag inte, men det "ska vara så", verkar det som...

Hur gör man då när man ska bromsa med en fixie? Jo, man bromsar antingen sakta genom att sänka farten på pedalerna (och därmed hjulen) genom att hålla emot med benen. Om inbromsningen som krävs inte är så kraftig, funkar det bra. Fast det förutsätter att kedjan inte råkar hoppa av. Visserligen är det svårt för kedjan att åka av på en korrekt justerad fixie, men det är inte omöjligt, och under alla omständigheter kan en kedja gå av, och då har man ingen broms alls. Möjligen kan man bromsa genom att sätta en fot på bakhjulet eller framhjulet, men få har nog den sinnesnärvaron i en paniksituation.

Behöver man bromsa snabbare, måste man sladda. Det åstadkommer man genom att snabbt få bakhjulet att lätta minimalt, för att sen låsa pedalerna med kroppen, så att bakhjulet är låst när det är när marken igen. Under förutsättning att man utför rörelsekombinatonen korrekt, kan man bromsa på en kortare sträcka, under det att man sliter ett hål i bakdäcket. Bakhjulet kan heller aldrig bromsa i närheten av lika effektivt som framhjulet. Detta på grund av att det vid inbromsning sker en viktfördelning framåt, vilket minskar trycket på bakhjulet och ökar det på framhjulet. Bakhjulet kan därför bara skapa en inbromsning som begränsas av att bakhjulet släpper från marken. Framhjulet ger en inbromsning 2-3 gånger större än bakhjulet kan åstadkomma. Jag undrar hur många av dessa fixed-cyklister som är medvetna om detta fysikaliska fenomen...


En fixie som bromsas genom att sladdas - "skidding" som det kallas. Notera att framhjulets ekrar är suddiga av rörelsen, medan bakhjulets ekrar är skarpa eftersom bakhjulet är låst och glider längs marken.

Tyvärr är det nästan enbart fixies utan broms som man ser på stan. Förutom att det är farligt för den som cyklar, är det även farligt för andra trafikanter, eftersom oförmågan att med kort varsel bromsa kraftigt, gör att fixed-cyklister försöker trampa på genom korsningar och runt bilar som plötsligt bromsar. Detta beteende har jag flertalet gånger bevittnat. De kan alltså inte anpassa sig till trafiken på samma sätt som cyklister på bromsade cyklar. Frånvaron av bromsar skapar alltså ett trafikosäkert beteende, som kan orsaka olyckor där fler är inblandade och drabbade än enbart fixed-cyklisten.

Ett mindre problem med fixies, som inte alla lider av lika mycket (beroende på cykelns konstruktion), är att man vid kraftig lutning i en sväng inte kan hålla upp pedalen från marken - pedalen kommer ju att fortsätta runt så länge hjulet roterar. Detta kan leda till att pedalen slår i vägen, och kan få cykeln i obalans, eller få bakhjulet att lyfta, vilket lätt leder till en vurpa. Bakomvarande trafikanter kan då drabbas, genom att de kör in i den vurpade cykeln, cyklisten, eller tvingas väja och drabbas av en annan fara (mötande fordon eller liknande).

Om alla dessa fixed-cyklister ändå satte bromsar på sina fixies, så skulle problemen med cykeltypen bli rätt små. Tyvärr är en viss typ av individer så besatta av att "tillhöra" vissa grupper att de struntar i saker som säkerhet och förnuft. Fast jag måste erkänna att de flesta fixed-cyklister jag sett i stan faktiskt haft hjälm på sig. Det förvånar mig lite, men gör mig glad.

Jag vet inte om de inbillar sig att de är cykelbud, eller vad som är poängen, men de blir fler och fler. Lite ironiskt då att bara en minoritet av cykelbuden i stan verkar ha fixies...


Ett cykelbud i full fart...

Själv byggde jag mig en singlespeed i våras. Den har många av fixiens fördelar, som fast utväxling, vilket gör att man slipper krånglande växlar och smutsiga kedjor. Man slipper också själva växlingen, vilket faktiskt är riktigt befriande. Singlespeeden saknar fixiens stora nackdelar, i och med att man kan vila pedalerna, och ta svängar med stor lutning utan att riskera att slå en pedal i marken. Singlespeed kan man också konvertera nästan vilken cykel som helst till, eftersom man kan använda en kedjespännare som ligger an mot kedjan, på grund av att undre loppet av kedjan alltid är slak. En fixie måste kunna ha både övre och undre kedjeloppet spänt, och då funkar inte en kedjespännare, utan justerbara axelinfästningar krävs för att spänna kedjan. Såna finns sällan på moderna cyklar om de inte konstruerats för att kunna köras med fast utväxling.

Läser du detta och funderar på att bygga dig en fixie, tänk noga igenom det jag skrivit. Du kanske tackar mig en dag när du använder frambromsen för att rädda ditt liv.

Bra förslag till ny älvförbindelse!

Jag blev väldigt glad när jag läste om det nya förslaget till älvförbindelse i Göteborg i dagens Göteborgs-Posten. Till skillnad från det idiotiska förslaget med tunnel ganska långt uppströms, vilket skulle ge oacceptabelt långa omvägar för kollektivtrafiken mellan centrum och Hisingen, så föreslår man nu en ny bro alldeles uppströms från dagens bro. Antingen ca 50 m österut, eller knappa kilometern österut. Jag hoppas på det förstnämnda.

Men det bästa i förslagspaketet är att man föreslår en låg GC-bro (GC = gång/cykel) på den gamla brons fundament, efter att bron demonterats. Rätt genomfört ger det en fantastiskt snabb och bekväm förbindelse för oss som helst går eller cyklar. Tydligen ska en sån bro byggas oavsett om den andra GC-bron som planeras under den här mandatperioden byggs eller inte, trots att de då kommer att ligga bara nåt hundratal meter från varandra.

Det enda problemet jag kan se är att den nya bron sannolikt inte kommer att få nån GC-bana, vilket är tråkigt. Dels för att det förhindrar en bättre älvförbindelse för gående och cyklister från den delen av centrum, och dels för att det inte kommer att finnas nån central gång/cykelöverfart om dagens bro rivs utan att det finns nån GC-bro vid Lilla Bommen. Byggs den nu föreslagna GC-bron vid Lilla Bommen, eller var den nu hamnar, så gör det inte så mycket att den nya motorfordonsbron saknar GC-bana.

Jag gissar att man kommer att påbörja bygget av den nya bron, eller de nya broarna, inom nästa mandatperiod (2012-2016) för att ha bron klar till 2020, när dagens Göta älv-bro inte längre anses vara säker.

Vilken GC-bro man än bygger, så hoppas jag man tar hänsyn till cyklisters behov, och bygger den med rejäl bredd, och undviker mötande trafik. Det optimala vore att ha cykelbanorna i ytterkanterna och sen en gångbana i mitten, med låga barriärer mellan gångbana och cykelbana, för att gående inte ska kunna gå in på cykelbanan obehindrat. Alternativt gångbanor på sidorna, och sen en låg barriär ut till en central cykelbana, där färdriktningarna är åtskilda med en låg häck eller liknande. Hur jag tänker mig dessa två varianter visar jag på de följande två bilderna.

En rejäl inledning!

Välkommen!

Här kommer jag bland annat skriva ner mina tankar om cykling. Främst ur perspektivet cykeln som transportmedel, men också cykelsport, motion, cykelteknik och annat.

Förutom det blir det säkert en hel del "vanliga" blogginlägg. Nån är det väl alltid som läser...

Jag inleder med en presentation, som är rätt lång, men förhoppningsvis informativ.

Jag är rätt färsk konvertit till cykelns underbara värld. I slutet av augusti 2004 satt jag på en bänk utanför Operan i Göteborg och tittade på stadens liv runt omkring mig. Solen gassade från en klarblå himmel. In mot Lilla Bommen passerade en strid ström av cyklister. Tanter på damcyklar. Thirty-somethings på billiga MTB. Tjejer på alla möjliga typer av cyklar. Gubbar på antika herrcyklar. Alla såg ut att glida fram nästan utan ansträngning, med fartvinden lekande med hår och kläder. Jag bestämde mig på fläcken att jag skulle skaffa en cykel så snabbt som möjligt!

Tre veckor senare köpte jag en billig fejk-MTB på CykelHuset på Torp i Uddevalla. Direkt började jag utforska omgivningarna på ett sätt jag längtat efter hela mitt liv. Snabbt, smidigt och nästan vart som helst kunde cykeln ta mig. Jag upptäckte nya platser bara ett fåtal kilometer från platsen jag levt nästan hela mitt liv, och fick ett helt annat perspektiv på avstånd. Småvägar jag aldrig sett tidigare blev till små miniäventyr - små upptäcksfärder!

I vanlig ordning satte jag igång att lära mig så mycket som möjligt om cykeln, cykling och allt möjligt relaterat. Redan ett par månader efter cykelköpet började jag modifiera den, för att passa mig bättre.

I slutet av oktober, knappt två månader från första cykelturen i vuxen ålder, gav jag mig ut på en cykeltur på fem mil. En sträcka som i dag känns som en kort runda, men som då var lång och ansträngande. Efter knappt två mil började baksidan av mitt högra knä värka, men jag ignorerade det. När jag kom hem, efter fem mil, var smärtan påtaglig och blev värre under natten. Jag trodde jag hade fått en muskelbristning. Jag fortsatte cykla nån vecka efter det, men ställde sen undan cykeln för vintern. Muskelbristningen visade sig senare vara en felbelastad stödmuskel i knät, och ett halvår senare var allt läkt och smärtan borta, tack vare en idrottsskadespecialist i Vänersborg.

Under våren började jag cykla igen, och fortsatte bygga om cykeln. Samtidigt började jag bli sugen på att bygga en ny cykel, från grunden. Sagt och gjort - i juli 2005 satte jag ihop en Surly Long Haul Trucker med en konfiguration som bäst kan beskrivas som långfärdscykel. Då pensionerade jag den vid det laget halvt demonterade första cykeln. Fram till våren 2007, när jag satte ihop en singlespeed av den första cykeln (egentligen bara ramen, hjulen och några smådetaljer) och en hel rad nyköpta delar.

Ungefär samtidigt var jag på besök hos Nishiki här i Göteborg, och blev sugen på en renodlad landsvägscykel. Så jag tog ett lån (fullt återbetalat nu) och byggde ihop en ren landsvägshoj baserat på en Surly Pacer-ram, med Mavic Aksium-hjul och en blandning av Ultegra och 105 från Shimano.

När jag flyttade hit till Göteborg i slutet av sommaren 2005, gick jag med i Sveriges snabbast växande cykelklubb - Hisingens CK. Ett underbart gäng! Många härliga stunder följde.

Under 2006 cyklade jag 311 mil. Hittills i år har det blivit 558 mil. Jag har som mål att minst fördubbla antalet cyklade mil, så jag har 64 kvar till 622. Det ska nog gå. 600 mil lär det i alla fall bli.

Inför nästa år siktar jag högre. 800-1000 mil bör gå att fixa. Det ska bli långa rundor (10-20 mil) nästan varje helg, och kortare rundor (5-10 mil) på vardagar, i så stor utsträckning som möjligt. Jag har också som mål att cykla 30 mil solo minst en gång. Har ännu inte cyklat längre än 20 mil i sträck.

För närvarande utgörs min cykling nästan uteslutande av pendling till och från Geovetarcentrum vid Wavrinskys plats. Strax över 7 km enkel väg. För att få maximal träningsverkan kör jag på nära max hela vägen, och självklart på min asfaltätande singlespeed. Från dörr till dörr slår jag kollektivtrafiken med 5-10 minuter varje gång. Det känns rätt bra.

Så där, nu var första riktiga blogginlägget avklarat...

Än en gång - välkommen!

Testing, testing...

1 2 3 4

1 2 3 4