Nu torskar gruset!

Under morgonen har en liten gul sopmaskin rensat gång/cykelbanorna utanför mitt fönster! Världen blev plötsligt lite trevligare. Nu hoppas jag att Kung Bore inte anfaller på nytt.

Nytt år, nya däck...

Efter att vintern skrämdes med snö i helgen, fick jag för mig att sätta på dubbdäcken på singlespeeden i natt. Så dagens tur och retur till plugget blev på samma gång cykelpremiär 2008 och säsongens första cykling på dubbdäck.

Det är inte nån behaglig upplevelse, just själva däcken. De är tunga som skam, så man får brottas rejält med styret för att få hjulets gyroskopiska tröghet att motvilligt ge efter. Faktum är att jag efter tvåhundra meter stannade för att kolla så att framhjulet satt fast i gaffeln ordentligt - så skumt kändes det!

Och rullmotståndet är på en helt annan nivå. Det försvinner ungefär 15-20 % av farten rakt av, bara genom att gå från slicks till dubbade monsterdäck. Men inget ont som inte har nåt gott med sig, för självklart är det så att det ger lika bra, eller bättre, träning. När jag plockar av dem fram på vårkanten, kommer det att kännas som jag flyger fram!

Fartförlusten är dock ett litet problem - det är ju bara att ta i mer... Nä, det sämsta med dubbdäcken är att väggreppet på "ren" asfalt försämras så kraftigt. Däcken vandrar ordentligt i sidled vid kurvtagning, och det känns hela tiden som om däcken håller på att förlora greppet och glida iväg under en. Det leder i sin tur till att jag tar kurvor mycket långsammare och mer upprätt än normalt. Inte kul alls...

Till nästa vinter ska jag bygga ett extra framhjul, så att jag snabbt kan byta hjulpar i stället för att byta däck. Då kan jag mycket snabbare och lättare byta från det ena till det andra, efter väder och väglag. På så vis behöver jag bara stå ut med dubbdäcken när väglaget verkligen kräver det, och köra på vettiga däck när det är snö- och isfritt.

Men skönt att rulla igen, efter drygt två veckors uppehåll. 14 down, 7986 to go!!! Kilometer alltså...

Summering av 2007

Ja, då är det nyårsafton och dags att summera cykelåret 2007 för min del. Ett år med flera personliga rekord.

Det jag är mest nöjd med är antalet cyklade mil under året, som hamnade en hårsmån under 604. Med tanke på hur lite det känns som att jag cyklat, så är det än mer otroligt!

Ett annat rekord sattes i mitten av augusti, när jag cyklade en dryg tvåmilarunda med ett snitt på 36 km/h! Det var snabbare än jag mäktade med i den tropiska hetta som drabbade Göteborg i början av juni, när Hisingens CK hade ett så kallat tempotest, där deltagarna körde två varv på klubbens tempobana, med tidtagning, men utom officiell tävlan. En sorts formkoll inför sommaren och eventuella tävlingar, däribland klubbmästerskapet på samma bana i september. Där tog jag i för president (jag är ju antimonarkist) och fosterland, och grejade ett snitt på 36.2 km/h under första varvet (7.6 km) men när jag plöjde genom den dallrande luften på det andra varvet, tog hettan överhanden och jag kokade. Snittet för andra varvet blev 35.2, och totalsnittet stannade därmed på fel sida 36 km/h. Lite kul att knäcka det snittet på en längre runda (22 km mot 15 km), med mer backar, mer vind och mindre upplevd ansträngning!



Det tredje rekordet jag vill ta upp handlar inte så mycket om min fysiska förmåga, utan mer om tursamma omständigheter. Under en distansrunda via Stenungsund och Lilla Edet, hade jag under en lång stund klättrat uppför en backe i närheten av Ucklum. När jag nådde krönet såg jag en fantastisk backe framför mig. Lång, brant, rak och bilfri! Dessutom hade jag en rätt hyfsad medvind. Jag bestämde mig för att offra benen för resten av rundan och satte fart!

Med 52-11 i utväxling trampade jag på för fullt, kröp ihop och hoppades på det bästa! Tiotalet sekunder senare var jag i botten av backen med en mätare som visade 75.6 km/h! Killen i den svarta BMW:n som låg bakom mig undrade nog...
Detta var ett av mycket få tillfällen när jag önskat att jag var 50 kg tyngre!



Gräver jag vidare i statistiken ser jag att årets längsta runda blev måttliga 166 km. Det var ett rent infall och jag trampade oförberedd ner till Varberg, käkade korv med mos, fyllde mina två vattenflaskor igen, och satte av hemåt igen. Tyvärr fixar jag inte distanser så bra. Efter mycket debatterande på diverse diskussionsforum verkar den samlade expertisen vara enig om att jag äter och dricker för lite och för sent. Kan så vara. Jag drack knappt två vattenflaskor de första åtta milen, och bara en på hemvägen, men när smärtan och tröttheten blev för extrem stannade jag på en bensinstation i Frillesås och köpte en flaska Sprite. Den gjorde gott, och med nya krafter kunde jag sätta av hemåt. Efter Lindome hade krafterna i det närmaste helt återvänt och jag kände mig pigg.

Ibland har jag undrat hur långt jag skulle klara att cykla om jag verkligen fick i mig mat och vätska ordentligt, eftersom det verkar vara där det brister. Det har jag satt upp som mål under 2008 att ta reda på! Nu ska jag bara komma på nåt sätt att få i mig energin utan att stanna för att äta...



Över till lite torrare statistik...
(Alla diagram går att klicka på för att se i större format!)

Här följer ett diagram som visar årets månader och hur mycket jag cyklat under varje. Grå staplar/gröna siffror visar total distans för varje månad, medan linjen med de gula punkterna (och de röda siffrorna) visar den totala snittfarten för varje månads cykling. Det blå strecket avläses på vänsterskalan, fast då som mil i stället för kilometer, och är summan för hela året.




Detta diagram visar varje enskild dag. Uppåt är det distans och neråt är det snittfart för samma runda (negativ skala). Som synes var det mest distans under våren och den tidiga sommaren, medan större delen av sommaren och hösten bestått av korta men intensiva rundor. Likformigheten för senhöstens rundor kommer sig av att det är cykelpendlingen till och från skolan...




Slutligen har jag sammanställt ett histogram som visar rundorna i antal per 10 km-intervall. Den stora stapeln för 10-20 km är än en gång konsekvensen av att jag har strax över 7 km till skolan. Det framgår också att jag bara fixade totalt nio rundor som var längre än 10 mil. Riktigt illa! Under 2008 räknar jag med fler än 50 rundor på minst 10 mil, om allt går som planerat.



Ja, det har varit en omväxlande och roligt år på två hjul. Jag är själv förvånad över hur mycket jag hann med, med tanke på att jag jobbade nästan alla helger från och med mars fram till slutet av augusti, och heller inte hade tid för långpass varken före eller efter jobbet i somras. Det hoppas jag det blir ändring på under 2008. Jag ska försöka få ett helt annat jobb den här gången.

Under 2007 gick jag också från att ha en cykel till att ha tre. Inte helt lätt i en ganska trång etta...
Racern får vila fram till mars eller så, skulle jag tro. Under tiden får singlespeeden tjänstgöra som primär vintercykel, och den ska dessutom snart få sina vinterdäck monterade, för nu verkar vintern slutligen ha greppat tag om Göteborg. Långfärdscykeln får bara komma ut i mildväder och hyfsat bra väglag, men kommer väl att bli distansträningscykeln under vintermånaderna.

Jag avslutar tyvärr år 2007 med en lättare förkylning, så det blir inga fler kilometer förrän 2008.

Vi ses på vägarna då, hoppas jag!

Gott nytt cykelår!

Jag hatar vinter!

Jag hatar verkligen vintern. Folk tycker ofta att jag överanvänder ordet "hata", men här är det verkligen befogat.

Mer precist hatar jag vintern som den är där jag råkar bo. Vinter på andra platser kan naturligtvis vara riktigt trevligt.

Varför hatar jag då vintern? Jo, det ska jag berätta...

Med vintern kommer mörker. Eller snarare försvinner ljus. Dagarna blir kortare, och en stor del av dygnet innehåller inget solljus alls. Just nu är det tre veckor kvar till vintersolståndet, då det är som mörkast. Om jag minns rätt är då ungefär tre fjärdedelar av dygnet mörkt. Med mörkret kommer också nedstämdhet. Inte alla drabbas, men många. Jag är en av dem. Min första, och förhoppningsvis enda, depression drabbade mig för ungefär tre år sen, i mitten av november 2004. Jag märker också nu att jag inte mår lika bra som under sommarhalvåret. Det är svårare att komma ur sängen och jag har en lätt oro i kroppen. Jag blir mer hypokondrisk. Blir också lättirriterad. Nån obalans i skallen handlar det om. Vad samhällets kostnader orsakade av vintermörkrets depressiva effekt är vet jag inte, och det vet nog ingen, men det handlar säkerligen om miljarder.

Mörkret innebär också att vi har belysning tänd under större del av dygnet, både inomhus och utomhus, och det kräver mer energi. Hur mycket mer vet jag inte, men det är nog en hel del. Detta i en period när mer elenergi samtidigt går åt till uppvärmning i de bostäder och företagslokaler som har direktverkande el, eller annan uppvärmning som delvis är elberoende.

Uppvärmning ja... Det blir ju kallt också. En måttlig kyla uppskattar jag, men då snackar vi om den där lätt bitande morgonkölden man kan uppleva i slutet av våren efter en klar natt, eller en tidig höstmorgon. En temperatur kring 8-10°C kanske. Kallare än så tycker jag inte om under några omständigheter.

Jag har oturen att vara väldigt känslig för kyla. Mina händer och fötter blir väldigt lätt kalla och rejält nerkylda. Till och med på sommaren kan jag få problem med iskalla händer och fötter. På vintern blir det naturligtvis värre, och under en cykeltur på 20 minuter till skolan är händer och fötter så kalla att jag tappat känseln. Detta trots tjocka sockar och rejäla vinterhandskar (skidhandskar med centimetertjockt foder). Längre cykelturer vid vintertemperaturer är jobbiga. Med kemiska värmekuddar i skorna, och en god portion tur, kan jag klara en timme utan problem. Två timmar går bara om det är åtskilliga plusgrader. Vinden spelar roll, också. Blåser det kyls jag naturligtvis av snabbare...

Kylan ställer också till med andra problem, och det är väl här som cykelperspektivet kommer in. Med temperaturer från nån plusgrad och kallare är risken för halt väglag stor, och det är inte bra för hjulburna fordon oavsett antal hjul, men de tvåhjuliga har mycket större problem än de fyrhjuliga. En cykels balans upprätthålls genom att man med framhjulet hela tiden styr den gemensamma tyngdpunkten för cyklist och cykel över linjen som sammanbinder framhjulets och bakhjulets markkontaktpunkter.

Om marken är hal, och ett hjul (spelar ingen roll vilket) tappar fästet i sidled, kan inte balansen upprätthållas, och därmed är vurpan ett faktum. En bil som på samma sätt tappar greppet kommer bara att glida och (om föraren varit förutseende och försiktig) hamna i diket eller i en snödriva eller bara flytta sig okontrollerat på vägbanan. Risken för skador där är liten, men för en cyklist är risken mycket större. Just omkullcykling orsakad av halt väglag är en vanlig olyckstyp.

Dubbdäck hjälper en hel del, och jag har avvärjt en vurpa en gång med hjälp av dubbdäcken. En bil svängde plötsligt och utan förvarning framför mig, och jag var tvungen att bromsa kraftigt för att inte krocka med bilen. Under mig just då fanns ett flera centimeter tjockt lager av blank is. Dubben gjorde vad de skulle, och jag gled obetydligt i sidled, och några decimeter framåt. Jag kunde stoppa utan att tappa balansen. Men få cyklister använder dubbdäck, och även om jag gör det, vill jag inte. Dubbdäck är obekväma att cykla på, eftersom de stjäl så mycket kraft, väsnas, och "vandrar" på dubben om man svänger. Det sistnämnda är ett problem, eftersom man inte kan svänga lika snävt som annars, även när det inte är halt väglag. Vidare svängar innebär lägre fart, och det vill man ju inte ha i onödan.

Men jag har sparat det värsta till sist. Snön. Jag hatar snö. Eller ja, jag kan tycka om snö rent visuellt i vissa sammanhang, som på snötäckta boreala skogar och bergsområden. Här följer tre exempel på landskap som jag uppskattar att se på.







Men snö där jag befinner mig, det gillar jag inte alls. Det blir slaskigt och smutsigt. Man får med sig en massa snö, som smälter till smutsigt vatten, in med sig när man varit ute. Snön kryper in i ens skor och gör att det blir kallt.

Snön som faller på våra vägar plogas snabbt upp till höga vallar som tar evigheter på sig att smälta bort, och dessutom blockerar vägkanter och ofta läggs där en cykelbana korsar en vanlig väg. Visserligen plogas ofta cykelbanorna också, men slumpen avgör om cykelbanan eller vägen plogas först. Om cykelbanan plogas först, kommer snövallen att ligga kvar och bilda ett farligt hinder för cyklister. När det töat och frusit på några gånger blir det lätt en hård isvall, som kan kasta framhjulet åt sidan och orsaka en svår krasch. Här hjälper inte ens dubbdäck, eftersom cykelspår som gjordes i vallen när den var gjord av snö, nu frusit och dubbdäcken funkar bara på plana underlag - inte spåriga snö/isvallar.

När det varit varmare ett tag, och snö smält av och bildat pölar, och det sen fryser på, brukar de flesta ojämnheter i cykelbanorna vara isplättar. Oftast bildas isen i skarvarna mellan två olika asfalteringsomgångar, som vid korsningar. Har det fallit nysnö över isen blir den extra förrädisk, eftersom ytan är slät. Här hjälper dock dubbdäck bra. Bättre hjälper det att använda den riktiga vägen, där bilarna kör, eftersom man saltar där, och bara att bilarna kör där smälter is och snö.

Som jag tidigare nämnt, så döljer snön farliga saker på vägbanan, som kanter och ojämnheter, och andra saker som kan ställa till det för ett tvåhjuligt fordon. Än en gång har den riktiga vägen en fördel, eftersom den oftast är snöfri inom kort av all biltrafik. Lösningen som cyklist är att hoppas på att nån annan cyklat där tidigare, vilket innebär att man kan följa nån annans spår. Syns inga spår av en vurpa, kan man anta att vägen är säker just där.

Mycket gnäll blir det, men jag avskyr verkligen vintern på alla sätt.

Vad ska jag då göra åt det? Tja, jag kan ju flytta till ett varmare område. I Sverige blir skillnaden obetydlig. Södra Skåne har visserligen mildare vintrar, men jag vill slippa snö och halt väglag så gott som hela året, och kanske helt de flesta år.

Madeira har ytterst trevliga temperaturer över året, med ca 15°C som dagsmedeltemperatur under den kallaste månaden, och 22°C under den varmaste månaden. Nästan allt regn under vinterhalvåret. Synd bara att Madeira är en liten pluttig ö i Atlanten, långt från kusten. Så där vill jag inte bo.

Jag har funderat på södra Tyskland, men då måste jag fräscha upp mina tyskakunskaper. Hur var det nu...?

durch, für, gegen, ohne, um
durch, für, gegen, ohne, um
durch, für, gegen, ohne, um
durch, für, gegen, ohne, um
durch, für, gegen, ohne, um

Jo, kanske...