Vätternrundan - mer nackdel än fördel

Under senproterozoikum, för ca 600 miljoner år sen, fanns en förkastning längs det som i dag är Vätterns östra strand. Regional tektonism bildade då en gravsänka och en horst kring förkastningen. Gravsänkan är det som i dag är Vättern, ytmässigt Sveriges andra sjö. Efter att isen retirerade för drygt 10 000 år sen, har gravsänkan varit vattenfylld. Under tusentals år låg den där, när plötslig en dag nån kom på idén att arrangera ett motionslopp runt hela sjön!

I 31 års tid har Vätternrundan varit ett årligt motionslopp i Sverige, och har med åren vuxit till att bli Sveriges största, och förmodligen bland de största i världen, sett till antalet deltagare. Efter att loppet några år senare också fick status som en komponent i "En Svensk klassiker", blev Vätternrundan ett sorts mandomsprov; en stor utmaning.

För en stor del av Sveriges motionscyklister, och även en del som tävlar, är Vätternrundan en av cykelsäsongens höjdpunkter, om inte höjdpunkten framför alla. I början av juni vallfärdar därför drygt 10 000 motionärer till Motala för att trampa runt Vättern. Många har gjort det tidigare, medan andra gör det för första gången. Det är denna kategori cyklister som Vätternrundan fungerar bra för. De flesta aktiva motionscyklister har inga problem med att planera, förbereda sig för och slutligen genomföra ett motionslopp på ca 300 km. De vet för det mesta hur man äter, dricker och anpassar tempot för att klara sig genom hela loppet utan att ta slut totalt. De har också cyklar som är lämpligare för långa cykelrundor, och vet vad för utrustning som är bra att ha.

Sen finns det ett antal tusen stackare som köpt hela mandomsprovskonceptet, antingen i form av deltagande enbart i Vätternrundan, eller i form av en fullständig "klassiker". Ofta handlar det om nåt slags 40-årskris eller en utmaning från kompisar, snarare än nån form av nyväckt cykelintresse. Soffpotatisar gräver fram gamla rostiga vrak ur förråden, drar på sig skrikiga träningsoveraller och ger sig ut i bitande vårluft för att, i bästa fall, få till några tiotals mil inför loppet.

Jag jobbade en säsong i en cykelbutik och kom där i kontakt med många ur just den senare gruppen Vätterncyklister. Ett par runt 40 år berättade att de skulle cykla ihop. Sammanlagt hade de, fram till några veckor före loppet, cyklat 60 mil. Och det var all motion de hade företagit sig på många år. När loppet var avklarat, förklarade mannen, skulle det vara färdigcyklat för deras del. Att genomföra loppet var en engångsgrej för att bevisa nåt, menade han tydligt, även om han inte sa det rakt ut.

För den som inte har grundkonditionen och kunskaperna, kommer 30 mil i cykelsadeln sannolikt att bli en plågsam upplevelse. (Jag har själv, som jag nämnt tidigare, aldrig cyklat längre än 20 mil vid ett tillfälle, och det var en obeskrivlig plåga de sista 5-6 milen. Då hade jag ändå cyklat mycket under hela våren och var relativt väl förberedd.) Att sen trängas med tusentals andra cyklister, alla med varierande förmåga att cykla rakt och hålla avstånd i sidled vid passeringar, gör det knappast lättare att koppla av och njuta av att cykla. Har man då dessutom otur med vädret och får regn och/eller kraftig vind, så blir misären desto större.

En mycket stor del av alla som cyklar Vätternrundan gör det bara en gång. Jag gissar att de som återkommer främst tillhör motionscyklisterna som jag beskrev tidigare. De andra faller i stor utsträckning bort.

Jag är rädd för att en stor del av alla dessa som cyklar loppet bara en gång, också faller bort från cykling i allmänhet. De har inte bara bevisat för sig själva att de kunde klara av Vätternrundan, utan också det som "alla vet" - att det är jobbigt och smärtsamt att cykla! När den enorma prestationen är avklarad kan de lugnt ställa tillbaks 70-talsracern i källarförrådet och återgå till den slappa vardagen.

30 mil är ingen bra sträcka för de flesta nya cyklister. Motionslopp i sig är det dock inget fel på. Tvärt om tror jag att motionslopp är en väldigt bra metod för att väcka folks intresse för motionscykling. Och det behövs verkligen göras! Men distanserna på loppen måste vara lagom för nybörjare. 5-6 mil kan jag tycka är en rimlig sträcka. Tar närmare tre timmar för en färsk cyklist, och det är nog ganska lagom. Särskilt som det är en rätt bra sträcka att cykla till vardags som begynnande cykelmotionär. Det ger en bättre bild av vad motionscykling handlar om, och lämnar nog ett betydligt mer positivt intryck än ett halvt dygn i sadeln runt Vättern.

Så som Vätternrundan, och allt kring den, ser ut i dag, är jag övertygad om att evenemanget skapar fler excyklister än nya cyklister.

Jag vill i stället se mycket mer fokus på lokala motionslopp. Tillgängligheten blir bättre också, eftersom man inte behöver ordna boende och transport till och från Motala. Det blir ju tydligare ju längre bort man bor. Resa med cykel inom Sverige är inte enkelt om man inte väljer att köra med bil. Startavgiften är också mycket hög i förhållande till mindre, lokala, motionslopp.

Trots att jag räknar mig själv till den förstnämnda gruppen cyklister, har jag inga som helst planer på att cykla Vätternrundan. Förutom alla de skäl jag räknat upp ovan, som gör mig allmänt negativt inställd till loppet, så tror jag faktiskt inte att jag skulle ta mig runt. Det kanske låter konstigt, men så är det. Med tanke på hur 20 mil kändes, har jag svårt att se hur jag skulle klara av 10 mil till.

Våga vägra vättern!