Under senproterozoikum, för ca 600 miljoner år sen, fanns en förkastning längs det som i dag är Vätterns östra strand. Regional tektonism bildade då en gravsänka och en horst kring förkastningen. Gravsänkan är det som i dag är Vättern, ytmässigt Sveriges andra sjö. Efter att isen retirerade för drygt 10 000 år sen, har gravsänkan varit vattenfylld. Under tusentals år låg den där, när plötslig en dag nån kom på idén att arrangera ett motionslopp runt hela sjön!
I 31 års tid har Vätternrundan varit ett årligt motionslopp i Sverige, och har med åren vuxit till att bli Sveriges största, och förmodligen bland de största i världen, sett till antalet deltagare. Efter att loppet några år senare också fick status som en komponent i "En Svensk klassiker", blev Vätternrundan ett sorts mandomsprov; en stor utmaning.
För en stor del av Sveriges motionscyklister, och även en del som tävlar, är Vätternrundan en av cykelsäsongens höjdpunkter, om inte höjdpunkten framför alla. I början av juni vallfärdar därför drygt 10 000 motionärer till Motala för att trampa runt Vättern. Många har gjort det tidigare, medan andra gör det för första gången. Det är denna kategori cyklister som Vätternrundan fungerar bra för. De flesta aktiva motionscyklister har inga problem med att planera, förbereda sig för och slutligen genomföra ett motionslopp på ca 300 km. De vet för det mesta hur man äter, dricker och anpassar tempot för att klara sig genom hela loppet utan att ta slut totalt. De har också cyklar som är lämpligare för långa cykelrundor, och vet vad för utrustning som är bra att ha.
Sen finns det ett antal tusen stackare som köpt hela mandomsprovskonceptet, antingen i form av deltagande enbart i Vätternrundan, eller i form av en fullständig "klassiker". Ofta handlar det om nåt slags 40-årskris eller en utmaning från kompisar, snarare än nån form av nyväckt cykelintresse. Soffpotatisar gräver fram gamla rostiga vrak ur förråden, drar på sig skrikiga träningsoveraller och ger sig ut i bitande vårluft för att, i bästa fall, få till några tiotals mil inför loppet.
Jag jobbade en säsong i en cykelbutik och kom där i kontakt med många ur just den senare gruppen Vätterncyklister. Ett par runt 40 år berättade att de skulle cykla ihop. Sammanlagt hade de, fram till några veckor före loppet, cyklat 60 mil. Och det var all motion de hade företagit sig på många år. När loppet var avklarat, förklarade mannen, skulle det vara färdigcyklat för deras del. Att genomföra loppet var en engångsgrej för att bevisa nåt, menade han tydligt, även om han inte sa det rakt ut.
För den som inte har grundkonditionen och kunskaperna, kommer 30 mil i cykelsadeln sannolikt att bli en plågsam upplevelse. (Jag har själv, som jag nämnt tidigare, aldrig cyklat längre än 20 mil vid ett tillfälle, och det var en obeskrivlig plåga de sista 5-6 milen. Då hade jag ändå cyklat mycket under hela våren och var relativt väl förberedd.) Att sen trängas med tusentals andra cyklister, alla med varierande förmåga att cykla rakt och hålla avstånd i sidled vid passeringar, gör det knappast lättare att koppla av och njuta av att cykla. Har man då dessutom otur med vädret och får regn och/eller kraftig vind, så blir misären desto större.
En mycket stor del av alla som cyklar Vätternrundan gör det bara en gång. Jag gissar att de som återkommer främst tillhör motionscyklisterna som jag beskrev tidigare. De andra faller i stor utsträckning bort.
Jag är rädd för att en stor del av alla dessa som cyklar loppet bara en gång, också faller bort från cykling i allmänhet. De har inte bara bevisat för sig själva att de kunde klara av Vätternrundan, utan också det som "alla vet" - att det är jobbigt och smärtsamt att cykla! När den enorma prestationen är avklarad kan de lugnt ställa tillbaks 70-talsracern i källarförrådet och återgå till den slappa vardagen.
30 mil är ingen bra sträcka för de flesta nya cyklister. Motionslopp i sig är det dock inget fel på. Tvärt om tror jag att motionslopp är en väldigt bra metod för att väcka folks intresse för motionscykling. Och det behövs verkligen göras! Men distanserna på loppen måste vara lagom för nybörjare. 5-6 mil kan jag tycka är en rimlig sträcka. Tar närmare tre timmar för en färsk cyklist, och det är nog ganska lagom. Särskilt som det är en rätt bra sträcka att cykla till vardags som begynnande cykelmotionär. Det ger en bättre bild av vad motionscykling handlar om, och lämnar nog ett betydligt mer positivt intryck än ett halvt dygn i sadeln runt Vättern.
Så som Vätternrundan, och allt kring den, ser ut i dag, är jag övertygad om att evenemanget skapar fler excyklister än nya cyklister.
Jag vill i stället se mycket mer fokus på lokala motionslopp. Tillgängligheten blir bättre också, eftersom man inte behöver ordna boende och transport till och från Motala. Det blir ju tydligare ju längre bort man bor. Resa med cykel inom Sverige är inte enkelt om man inte väljer att köra med bil. Startavgiften är också mycket hög i förhållande till mindre, lokala, motionslopp.
Trots att jag räknar mig själv till den förstnämnda gruppen cyklister, har jag inga som helst planer på att cykla Vätternrundan. Förutom alla de skäl jag räknat upp ovan, som gör mig allmänt negativt inställd till loppet, så tror jag faktiskt inte att jag skulle ta mig runt. Det kanske låter konstigt, men så är det. Med tanke på hur 20 mil kändes, har jag svårt att se hur jag skulle klara av 10 mil till.
Våga vägra vättern!
Friday, December 7, 2007
Vätternrundan - mer nackdel än fördel
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
5 comments:
Oj, har man bestämt sig så har man visst det ;) Men jag ser inte vad skadan är R. De här så kallade excyklisterna som VR skapar, har dom någonsin varit cyklister? Har VR någon roll i att föda cyklister?! Är det excyklisterna som cyklar en runda som sätter ton för resten av cyklisterna... ja så kan man ju se det. Misären med dåligt väder, slita häcken av sig i 30 mil, må skit när man kommer i mål... det kan man nog förtjäna om man får för sig att ställa upp. Där förstår jag inte heller skadan. Jag tror inte jag är ensam om att må bra av att ha cyklat 30 mil.
Jag har testat några lokala lopp varje år. Ibland är det skitväder där också. (och jag tror mig ha sett excyklister som cyklat där) De lokala loppen har en förmåga att kännas som ett lite mer socialt träningspass med lite fler cyklister på vägarna. Och särskilt många motionscyklister som fortsätter cykla där efter har jag inte sett effekt av, det brukar vara samma skara som återkommer år efter år och så några som testar en gång. Lite som VR.
Och det där med avståndet till VR, resan, böket med cykeln, kostnaden. Ja det är givetvis vatten på ett hjul som redan bestämt sig.
Våga välja själv, cykla lokalt om du vill, cykla VR om du vill, inget tvång.
Du fattade nog inte poängen med det jag skrev.
Vanliga motionslopp har inte den status och det rykte som VR har. Många av de "ickecyklister" som ställer upp i VR lämnar det hela med ett minne av plågor och obehaglig utmattning, och blir därför totalt avmotiverade (i brist på bättre ord) att cykla.
Ännu värre blir det när de berättar för sina bekanta om hur jobbigt det var. Och berättar om det gör man! Då har vi en helt ny grupp individer som fått helt fel uppfattning om hur det är att motionscykla. För VR är inte alls representativ för motionscykling i allmänhet.
VR har naturligtvis inget uppdrag att skapa nya cyklister. Och det gör man nog bara i rätt liten omfattning. Nettoeffekten, som jag sagt, är jag rätt säker på är en minskning av antalet motionscyklister. De som vinner på VR är arrangörerna (och inget fel i det!) och alla som tjänar pengar på allt som krävs runt det hela, som cykelbutiker, transportarrangörer, hotell och vandrarhem i och runt Motala, och så vidare.
Att lokala motionslopp har dålig uppslutning och annan stämning hänger nog även det samman med Vätternrundans extrema dominans. Dels för att hela våren är en enda lång uppladdningsfas för en mycket stor del av cykelmotionärerna i Sverige, och dels för att VR är "måttstocken" som alla andra jämförs med.
Jag vet inte hur många gånger jag fått frågan om jag cyklat VR eller ska cykla VR. Förbannat irriterande. Som om det var det enda man kan göra på en cykel!?
VR har blivit alldeles för stort. Det är ingen bra grej längre. Och om det ens nånsin varit det vet jag inte.
Det lokala motionslopp kan göra, som VR inte kan göra, är att visa upp motionscyklingen i närområdet, där folk faktiskt cyklar om de ska motionscykla. Lokala cykelklubben, eller cykelklubbarna, kan visa upp sig och locka nya medlemmar, som då får en helt annan introduktion till motionscyklingen, och som bonus kan få vara med på en hel rad andra, roliga aktiviteter som kanske inte alls har direkt med cykling att göra.
Lokala motionslopp kan också inspirera till att grupper av cyklister på större företag, kommunala verksamheter och annat, slår sig samman i "lag" inför ett motionslopp, och därigenom kanske fortsätter cykla tillsammans. Det kan visserligen VR också bidra till, men mindre motionslopp lockar cyklister som inte har kapacitet eller motivation för ett sånt extremt lopp som VR också, och därför når man fler med den metoden, om man nu kan kalla det metod.
Sen skulle det vara spännande att få veta vem du är, eftersom du ju vet vem jag är. Det blir ett lite ojämlikt förhållande som det är nu.
Nej, det stämmer R, jag fattade inte poängen. De ickecyklister som ställer upp, blir avskräckta och sprider detta till sin omgivning är precis det som du säger: _icke_cyklister. Jag kan inte jämnställa VR-cyklisterna med motionscyklister. Det finns motionscyklister som cyklar VR, det kan vi vara överrens om, och det finns "ickecyklister" som cyklar VR. Att motionscyklisterna som cyklar VR inte skulle kunna ha en positiv inverkan på de som aldrig cyklat är för mig lika självklart som att en "ickecyklist" kan avskräcka någon som aldrig cyklat.
VR är självklart inte jämnställt med motionscykling i allmänhet, men att få dela en upplevelse med 15000 personer är en social upplevelse som väldigt många har fantastiska minnen av, negativa som positiva, det tycker inte jag ska vara det avgörande.
Vissa blir avskräckta, vissa blir tända. Vissa cyklar en gång, vissa cyklar många rundor. Några börjar cykla regelbundet, några cyklar aldrig mer. Men i långa loppet tror jag vi har fler människor som mår bra och upptäcker cykling. Även om det inte blir en livslång kärleksförklaring som en inbiten cykelnörd, det är inte heller jämnställt med att vara motionscyklist.
Fler o mer utvecklade lokalrundor vore ju jättebra för motionscykling också, men där har idéela krafter/ lokala föreningar ofta problem att komma upp i en upplevelseklass som lockar de som aldrig cyklat. Jag tackar de eldsjälar som arrangerar lopp varje år, det är ett jäkla slit.
Du tror alltså på minskning av antal motionscyklister. Och jag tror vi har fler som motioncyklar än vi haft utan VR.
Jag trodde du hade mig nu, men du har mitt namn, och du har att jag bor i en ort runt VR. Vi har jobbat ihop på den gröna ön :)
Aha! Det är du! Allt bra med dig?
Hur i hela friden hittade du mig här då? Eller vänta förresten, det tror jag nog jag vet när jag tänker efter... Det har nog gått via en kompis inneboendes expojkvän till dig, om jag inte helt är ute och cyklar...? :-D
Som fenomen är dock VR intressant. Jag överväger faktiskt att ta mig dit bort (om jag inte jobbar just då) nästa sommar, för att se på spektaklet. Vem vet, jag kanske får en annan bild av det hela?
Körde första VR i år 2007. Det jag upplever som mest problematiskt är just transporten till och från Motala (bor i Malmö) och boendet.
Vi hyrde en bil och campade på en av de tillfälliga campingplatserna. Bilhyran funkade OK men hela loppet det blev j-ligt dyrt när alla utgifter summerats, och bilhyrningen var en hyfsat stor del av dessa. Man kan lätt överväga en vecka på Mallis för pengarna istället om det kniper med motivationen.
Campingen var en plåga. Kassa och skitiga toalett- och duschutrymmen och naturligtvis inte så lätt att ladda på en camping.
Men men, tänkte försöka köra 2008. Betalar den höga startavgiften, försöker fixa en bil, och skall nog campa igen. Försökte hitta vettigt boende men det verkar kört. Håller tummarna för att det inte regnar. Att kliva upp kl 3 på morgonen i ösregn och köra iväg vetefan om jag pallar ens.
Hoppas magen pallar hela rundan trots käket (är vegetarian och det hade man inte löst så värst bra), och att jag kan putsa min tid med ett par timmar (13 tim 50 min 2007, inte så vasst, går nog att frisera).
Hoppas VR organisationen skärper upp sig ytterligare och inte nöjt lutar sig tillbaka på de höga deltagarsiffrorna.
Post a Comment