Monday, December 31, 2007

Summering av 2007

Ja, då är det nyårsafton och dags att summera cykelåret 2007 för min del. Ett år med flera personliga rekord.

Det jag är mest nöjd med är antalet cyklade mil under året, som hamnade en hårsmån under 604. Med tanke på hur lite det känns som att jag cyklat, så är det än mer otroligt!

Ett annat rekord sattes i mitten av augusti, när jag cyklade en dryg tvåmilarunda med ett snitt på 36 km/h! Det var snabbare än jag mäktade med i den tropiska hetta som drabbade Göteborg i början av juni, när Hisingens CK hade ett så kallat tempotest, där deltagarna körde två varv på klubbens tempobana, med tidtagning, men utom officiell tävlan. En sorts formkoll inför sommaren och eventuella tävlingar, däribland klubbmästerskapet på samma bana i september. Där tog jag i för president (jag är ju antimonarkist) och fosterland, och grejade ett snitt på 36.2 km/h under första varvet (7.6 km) men när jag plöjde genom den dallrande luften på det andra varvet, tog hettan överhanden och jag kokade. Snittet för andra varvet blev 35.2, och totalsnittet stannade därmed på fel sida 36 km/h. Lite kul att knäcka det snittet på en längre runda (22 km mot 15 km), med mer backar, mer vind och mindre upplevd ansträngning!



Det tredje rekordet jag vill ta upp handlar inte så mycket om min fysiska förmåga, utan mer om tursamma omständigheter. Under en distansrunda via Stenungsund och Lilla Edet, hade jag under en lång stund klättrat uppför en backe i närheten av Ucklum. När jag nådde krönet såg jag en fantastisk backe framför mig. Lång, brant, rak och bilfri! Dessutom hade jag en rätt hyfsad medvind. Jag bestämde mig för att offra benen för resten av rundan och satte fart!

Med 52-11 i utväxling trampade jag på för fullt, kröp ihop och hoppades på det bästa! Tiotalet sekunder senare var jag i botten av backen med en mätare som visade 75.6 km/h! Killen i den svarta BMW:n som låg bakom mig undrade nog...
Detta var ett av mycket få tillfällen när jag önskat att jag var 50 kg tyngre!



Gräver jag vidare i statistiken ser jag att årets längsta runda blev måttliga 166 km. Det var ett rent infall och jag trampade oförberedd ner till Varberg, käkade korv med mos, fyllde mina två vattenflaskor igen, och satte av hemåt igen. Tyvärr fixar jag inte distanser så bra. Efter mycket debatterande på diverse diskussionsforum verkar den samlade expertisen vara enig om att jag äter och dricker för lite och för sent. Kan så vara. Jag drack knappt två vattenflaskor de första åtta milen, och bara en på hemvägen, men när smärtan och tröttheten blev för extrem stannade jag på en bensinstation i Frillesås och köpte en flaska Sprite. Den gjorde gott, och med nya krafter kunde jag sätta av hemåt. Efter Lindome hade krafterna i det närmaste helt återvänt och jag kände mig pigg.

Ibland har jag undrat hur långt jag skulle klara att cykla om jag verkligen fick i mig mat och vätska ordentligt, eftersom det verkar vara där det brister. Det har jag satt upp som mål under 2008 att ta reda på! Nu ska jag bara komma på nåt sätt att få i mig energin utan att stanna för att äta...



Över till lite torrare statistik...
(Alla diagram går att klicka på för att se i större format!)

Här följer ett diagram som visar årets månader och hur mycket jag cyklat under varje. Grå staplar/gröna siffror visar total distans för varje månad, medan linjen med de gula punkterna (och de röda siffrorna) visar den totala snittfarten för varje månads cykling. Det blå strecket avläses på vänsterskalan, fast då som mil i stället för kilometer, och är summan för hela året.




Detta diagram visar varje enskild dag. Uppåt är det distans och neråt är det snittfart för samma runda (negativ skala). Som synes var det mest distans under våren och den tidiga sommaren, medan större delen av sommaren och hösten bestått av korta men intensiva rundor. Likformigheten för senhöstens rundor kommer sig av att det är cykelpendlingen till och från skolan...




Slutligen har jag sammanställt ett histogram som visar rundorna i antal per 10 km-intervall. Den stora stapeln för 10-20 km är än en gång konsekvensen av att jag har strax över 7 km till skolan. Det framgår också att jag bara fixade totalt nio rundor som var längre än 10 mil. Riktigt illa! Under 2008 räknar jag med fler än 50 rundor på minst 10 mil, om allt går som planerat.



Ja, det har varit en omväxlande och roligt år på två hjul. Jag är själv förvånad över hur mycket jag hann med, med tanke på att jag jobbade nästan alla helger från och med mars fram till slutet av augusti, och heller inte hade tid för långpass varken före eller efter jobbet i somras. Det hoppas jag det blir ändring på under 2008. Jag ska försöka få ett helt annat jobb den här gången.

Under 2007 gick jag också från att ha en cykel till att ha tre. Inte helt lätt i en ganska trång etta...
Racern får vila fram till mars eller så, skulle jag tro. Under tiden får singlespeeden tjänstgöra som primär vintercykel, och den ska dessutom snart få sina vinterdäck monterade, för nu verkar vintern slutligen ha greppat tag om Göteborg. Långfärdscykeln får bara komma ut i mildväder och hyfsat bra väglag, men kommer väl att bli distansträningscykeln under vintermånaderna.

Jag avslutar tyvärr år 2007 med en lättare förkylning, så det blir inga fler kilometer förrän 2008.

Vi ses på vägarna då, hoppas jag!

Gott nytt cykelår!

Thursday, December 20, 2007

600



Och dääär passerade jag 600 cyklade mil för i år!

Jo, jag hade visserligen siktat på 700, men jobbet jag hade under sommaren tog död på både tid och ork många dagar. Man kan inte få allt...

600 mil innebär att jag under 2007 cyklat nästan exakt lika mycket som under hela perioden september 2004 till och med december 2006. 2004 blev det bara ca 30-35 mil, men det var ju då jag började i vuxen ålder. 2005 blev det 270 mil, i runda slängar. 2006 skrapade jag ihop 311 mil. Totalt ca 610-615 mil där alltså...

2007 är också mitt andra år som jag loggar fullständigt. Varje cykeltur registreras. Av det skälet gör jag alla cykelturer, även de korta, till träningspass. Att cykla till skolan blir till naturliga intervaller (sprint mellan rödljusen) och backträning (först Götaälvbron och sen Viktor Rydbergsgatan från Götaplatsen, alternativt Aschebergsgatan följt av backen upp till Wavrinskys från Kapellplatsen. Rekordet är 36 km/h uppför Aschebergsgatan, men jag ska erkänna att jag hade vinden i ryggen den gången...

Många är de gånger jag kommit fram till skolans cykelparkering så slutkörd att jag får stå still och vila några minuter. Det har också hänt att jag varit spyfärdig av ansträngningen...

Eftersom det är nästan två veckor kvar av 2007, ska jag återkomma med en detaljerad sammanfattning av året, men all möjlig statistik. Som naturligtvis är helt ointressant, men eftersom jag gillar att hålla koll på siffror och göra snygga diagram, så struntar jag i det!

Saturday, December 15, 2007

Hyllning till skivbromsen!


Självklart med skivbroms!

Jag har aldrig varit vän med bromsklossarna eller själva konceptet med fälgbromsar i det stora hela. Att justera bromsklossarna på V-bromsar (den typ av bromsar som är dominerande bland fälgbromsar) är ett rent helvete. Problemet är att man ska justera alla rörelseriktningar samtidigt, och när man skruvar fast den så skruvar man i en av rörelseriktningarna, så man måste hålla emot, och då trycker man i en annan rörelseriktning, och som lök på laxen är det trångt också... Det hela blir en sorts löjlig dans med försök på försök på försök, under yttrande av eder så svavelosande att grannarna förmodligen springande tar skydd i närmaste kyrka.


Typisk V-broms

Jag skulle vilja ha ett system där man har en låsskruv, och en oberoende rörelseaxel för varje inställningsmöjlighet. Rotation om skruvens axel är en. Rotation i höjdled är en annan. Rotation i "toe-in/toe-out"-led är ytterligare en. Dessutom ska höjdledsjusteringen vara en separat funktion med en låsbricka av nåt slag. Med en sån konstruktion skulle man kunna ställa in bromsklossarna perfekt på sekunder. Viktökningen för en sån konstruktion skulle hamna i storleksordningen 20-30 gram per broms, uppskattar jag.

Eller så kan man göra det jag gjort på en av mina cyklar - montera en skivbroms!

På min singlespeed byggde jag ett nytt hjul i början av sommaren, för att kunna montera skivbroms. Framgaffeln hade alla fästen som krävdes. Eftersom jag har bromshandtag för V-broms som passar på bockstyre, så var valet självklart, nämligen mekaniska skivbromsar. De bästa anses vara BB7-serien från Avid. Så det blev Avid BB7 med 20 cm skiva.


Avid BB7 mekanisk skivbroms

Att montera hela bromsen, med vajrar och allt, tog max en halvtimme (jämför med att det kan ta 15-20 minuter för mig att justera två V-bromsklossar perfekt) och justeringen av bromsbeläggens avstånd till skivan, samt bromsokets riktning, tog knappt en minut. Det var verkligen hur enkelt som helst!

Med en skivbroms slipper man bromsklossar som sliter på fälgen (hela konceptet med att använda en vital, strukturell komponent som slitdel är absurd egentligen!), vilket gör att man slipper slänga hjul eller bygga om med ny fälg efter några hundra mil. Man slipper också allt bromsdamm som lägger sig som en svart sörja över hjulet och smutsar ner. Men nog om det mekaniska, ekonomiska och estetiska...

Den främsta fördelen med skivbroms, och anledningen till att jag skaffade det på min stadscykel/pendlarhoj, är att man får en helt annan bromsförmåga. Skivbromsens konstruktion och position gör den i det närmaste okänslig för fukt och smuts - man får alltid full eller nästan full bromsverkan, oavsett väder. En väldigt viktig egenskap för en cykel man pendlar med i ur och skur.

Det som fick mig att bestämma mig för att skaffa skivbroms var två likartade händelser där fälgbromsarna visade hur dåliga de egentligen är.

Första gången var jag på väg hem och kom från Stampen-hållet mellan Drottningtorget och Centralen. Flöt med i trafiken i ösregnet, när det plötsligt blev rött ljus vid övergångsstället vid Nordstan. Bilen framför mig bromsar och jag bromsar också. Men farten minskade inte alls. Jag tryckte hårdare på bromsarna, men bromsverkan var försumbar. Jag blev tvungen att svänga ut till vänster om bilen framför, och rulla förbi stopplinjen med rödljuset. Det tog kanske 100 m innan jag fick stopp, och då höll jag knappast mer än 30-35 km/h när jag började bromsa.

Andra gången hade jag varit på Guldheden och var på väg hem i backen ner mot och förbi Chalmers. Även denna gång var det ösregn (inte alls sällsynt i Göteborg). Backe som det är, var farten rätt relativt hög, kanske 45. Jag såg att det slog om till rött precis vid utfarten från Chalmers i god tid och började bromsa för att sakta in. Inget hände. Först efter nån sekund eller två kände jag att bromsarna började verka (när vattnet skrapats bort av bromsklossarna) och farten minskade. Passerade rödljuset med 15-20 km/h och fick stopp med lite marginal till spårvagnsspåren strax efteråt. Total bromssträcka blev, enligt en karta, 100-110 m. Som tur var hände detta halv två på en vardagsnatt, så det var ingen trafik att prata om. Varför det blev rött vet jag inte. Nu hände ju inget farligt, men tänk om det hade varit nån på väg ut där, som räknade med att jag skulle stanna i tid?

Fälgbromsar är också lite elastiska och har en tendens att vara ickelinjära i bromsverkan relativt hur hårt man trycker på bromshandtagen. Det är lite ketchupeffekt över det hela. Först kommer inget, sen kommer inget, sen kommer allt! Modulationen, som det så fint heter, är dålig och det gör det svårt att bromsa effektivt och kontrollerat.

Med skivbromsen är det som en helt annan värld. Vare sig det är blött eller inte, så gör skivbromsen sitt jobb lika bra. Den otroligt gradvisa bromseffekt man får är som att gå från att se i svartvitt till att se i färg! Efter ett antal hårda nödbromsningar kan jag konstatera att skivbromsen är vida överlägsen fälgbromsen i alla relevanta handhavandeaspekter.

Bland annat låg jag i hög fart (ca 50) på Ullevigatan när jag väldigt sent insåg att jag var tvungen att svänga av ner på Skånegatan. Jag har aldrig bromsat så kraftigt varken förr eller senare, men allt var kontrollerat och fint, trots att bakhjulet nog lättade i några ögonblick. Jag tänkte hela tiden att "nu kraschar jag, nu kraschar jag!", men det gjorde jag inte, och allt gick bra. Med fälgbroms i samma situation hade jag flugit över styret eller inte vågat bromsa alls. Skivbromsen lät mig mikrojustera bromsverkan hela tiden, så att jag precis balanserade på rätt sida gränsen.


Så här satt jag förmodligen på cykeln när jag bromsade den gången...

Den sliter inte heller på fälgen. Bromsskivan slits naturligtvis, och kostar nästan lika mycket som en billig fälg, men det är självklart otroligt mycket smidigare att byta en bromsskiva än att bygga om ett framhjul med en ny fälg. Smutsen slipper man också. Framhjulets bromsyta (ja, jag byggde det med fälgbromsfälg) är lika skinande blank och fin som när hjulet var nytt. Bromsbeläggen är lite dyrare än fälgbromsklossar, men räcker förmodligen längre. Och även om de inte gör det, så spelar det ingen roll. Bättre saker får gärna kosta mer!

Skivbromsen har gjort att jag vågar cykla mer aggressivt (dvs, inte lika fegt som tidigare) i stadstrafik, eftersom jag vet att jag kan bromsa snabbt och säkert nu.

Har bara skivbroms fram, av två skäl. Ramen jag har är inte försedd med skivbromsfästen (gaffeln är köpt separat och är inte "släkt" med ramen), så jag kan inte montera en där. Men den enda anledningen till att göra det är för att spara på fälgen. Sett till bromsverkan kan man ha vilken skitbroms som helst bak, eftersom bakhjulet behöver väldigt lite bromskraft för att låsas, och mer bromskraft än så behövs inte. Det är frambromsen som är den viktiga bromsen, och jag använder frambroms enbart i nästan alla lägen. De enda gångerna jag använder bakbromsen är när jag bromsar på löst underlag (gruset de häller ut på cykelbanorna, till exempel), eftersom ett sladdande bakhjul är mycket mindre farligt än ett sladdande framhjul. Däremot har jag nästan alltid bromsberedskap bak - det är bara det att jag inte låter bromsklossarna få mer än en svag kontakt.

Jag vill se skivbromsar som standardutrustning eller möjlig utrustning på alla typer av cyklar. Även racercyklar, eftersom det är vettigt att spara på de dyra hjulen där, plus att man ofta har hög fart på dem. Skillnaden mellan en (hypotetisk racerversion av skivbroms med liten skiva och lätt ok) skivbromsinstallation och en fälgbromsinstallation i vikt är visserligen inte obetydlig. Fram och bak tillsammans skulle det kanske skilja 300-400 gram som mest (eftersom ramen måste vara lite starkare och ha fästen). Det kanske låter mycket, men om man kan bromsa bättre, kan man även bromsa senare och det kan man förmodligen vinna mer på än man potentiellt förlorar på att släpa runt på några hekto mer cykel. Om man nu tävlar, vill säga. Det gör ju långt ifrån alla.

Sen är det ju hur coolt som helst med det metalliska "tjing-tjing"-ljudet när man flexar framhjulet under belastning!

Friday, December 7, 2007

Vätternrundan - mer nackdel än fördel



Under senproterozoikum, för ca 600 miljoner år sen, fanns en förkastning längs det som i dag är Vätterns östra strand. Regional tektonism bildade då en gravsänka och en horst kring förkastningen. Gravsänkan är det som i dag är Vättern, ytmässigt Sveriges andra sjö. Efter att isen retirerade för drygt 10 000 år sen, har gravsänkan varit vattenfylld. Under tusentals år låg den där, när plötslig en dag nån kom på idén att arrangera ett motionslopp runt hela sjön!

I 31 års tid har Vätternrundan varit ett årligt motionslopp i Sverige, och har med åren vuxit till att bli Sveriges största, och förmodligen bland de största i världen, sett till antalet deltagare. Efter att loppet några år senare också fick status som en komponent i "En Svensk klassiker", blev Vätternrundan ett sorts mandomsprov; en stor utmaning.

För en stor del av Sveriges motionscyklister, och även en del som tävlar, är Vätternrundan en av cykelsäsongens höjdpunkter, om inte höjdpunkten framför alla. I början av juni vallfärdar därför drygt 10 000 motionärer till Motala för att trampa runt Vättern. Många har gjort det tidigare, medan andra gör det för första gången. Det är denna kategori cyklister som Vätternrundan fungerar bra för. De flesta aktiva motionscyklister har inga problem med att planera, förbereda sig för och slutligen genomföra ett motionslopp på ca 300 km. De vet för det mesta hur man äter, dricker och anpassar tempot för att klara sig genom hela loppet utan att ta slut totalt. De har också cyklar som är lämpligare för långa cykelrundor, och vet vad för utrustning som är bra att ha.

Sen finns det ett antal tusen stackare som köpt hela mandomsprovskonceptet, antingen i form av deltagande enbart i Vätternrundan, eller i form av en fullständig "klassiker". Ofta handlar det om nåt slags 40-årskris eller en utmaning från kompisar, snarare än nån form av nyväckt cykelintresse. Soffpotatisar gräver fram gamla rostiga vrak ur förråden, drar på sig skrikiga träningsoveraller och ger sig ut i bitande vårluft för att, i bästa fall, få till några tiotals mil inför loppet.

Jag jobbade en säsong i en cykelbutik och kom där i kontakt med många ur just den senare gruppen Vätterncyklister. Ett par runt 40 år berättade att de skulle cykla ihop. Sammanlagt hade de, fram till några veckor före loppet, cyklat 60 mil. Och det var all motion de hade företagit sig på många år. När loppet var avklarat, förklarade mannen, skulle det vara färdigcyklat för deras del. Att genomföra loppet var en engångsgrej för att bevisa nåt, menade han tydligt, även om han inte sa det rakt ut.

För den som inte har grundkonditionen och kunskaperna, kommer 30 mil i cykelsadeln sannolikt att bli en plågsam upplevelse. (Jag har själv, som jag nämnt tidigare, aldrig cyklat längre än 20 mil vid ett tillfälle, och det var en obeskrivlig plåga de sista 5-6 milen. Då hade jag ändå cyklat mycket under hela våren och var relativt väl förberedd.) Att sen trängas med tusentals andra cyklister, alla med varierande förmåga att cykla rakt och hålla avstånd i sidled vid passeringar, gör det knappast lättare att koppla av och njuta av att cykla. Har man då dessutom otur med vädret och får regn och/eller kraftig vind, så blir misären desto större.

En mycket stor del av alla som cyklar Vätternrundan gör det bara en gång. Jag gissar att de som återkommer främst tillhör motionscyklisterna som jag beskrev tidigare. De andra faller i stor utsträckning bort.

Jag är rädd för att en stor del av alla dessa som cyklar loppet bara en gång, också faller bort från cykling i allmänhet. De har inte bara bevisat för sig själva att de kunde klara av Vätternrundan, utan också det som "alla vet" - att det är jobbigt och smärtsamt att cykla! När den enorma prestationen är avklarad kan de lugnt ställa tillbaks 70-talsracern i källarförrådet och återgå till den slappa vardagen.

30 mil är ingen bra sträcka för de flesta nya cyklister. Motionslopp i sig är det dock inget fel på. Tvärt om tror jag att motionslopp är en väldigt bra metod för att väcka folks intresse för motionscykling. Och det behövs verkligen göras! Men distanserna på loppen måste vara lagom för nybörjare. 5-6 mil kan jag tycka är en rimlig sträcka. Tar närmare tre timmar för en färsk cyklist, och det är nog ganska lagom. Särskilt som det är en rätt bra sträcka att cykla till vardags som begynnande cykelmotionär. Det ger en bättre bild av vad motionscykling handlar om, och lämnar nog ett betydligt mer positivt intryck än ett halvt dygn i sadeln runt Vättern.

Så som Vätternrundan, och allt kring den, ser ut i dag, är jag övertygad om att evenemanget skapar fler excyklister än nya cyklister.

Jag vill i stället se mycket mer fokus på lokala motionslopp. Tillgängligheten blir bättre också, eftersom man inte behöver ordna boende och transport till och från Motala. Det blir ju tydligare ju längre bort man bor. Resa med cykel inom Sverige är inte enkelt om man inte väljer att köra med bil. Startavgiften är också mycket hög i förhållande till mindre, lokala, motionslopp.

Trots att jag räknar mig själv till den förstnämnda gruppen cyklister, har jag inga som helst planer på att cykla Vätternrundan. Förutom alla de skäl jag räknat upp ovan, som gör mig allmänt negativt inställd till loppet, så tror jag faktiskt inte att jag skulle ta mig runt. Det kanske låter konstigt, men så är det. Med tanke på hur 20 mil kändes, har jag svårt att se hur jag skulle klara av 10 mil till.

Våga vägra vättern!

Wednesday, December 5, 2007

Öga för öga...

Sen några månader är jag ägare till en trainer. För den som inte vet vad en trainer är, ska jag beskriva det hela.

Man kan cykla på en rörlig cykel, och man kan cykla på en stillastående cykel. Stillastående cyklar kan vara motionscyklar på gym, spinningcyklar, testcyklar på testanläggningar och till sist kan det också handla om riktiga cyklar som tillfälligtvis placerats på en anordning som gör att man kan cykla som vanligt, men utan att röra sig.

Den ena varianten innebär att man placerar bakhjulet på två rullar och framhjulet mot en främre rulle. De bakre och den främre är sammankopplade med ett band, så att bakhjulet också driver framrullen och därmed också framhjulet. Den här typen av träningsredsak ger en ganska låg träningsdos eftersom det är svårt att ha högt motstånd på den. Man måste nämligen hela tiden hålla balansen genom att styra cykeln, precis som man gör ute på vägarna. Dock är det betydligt trixigare att göra på rullarna... Och jo, jag har faktiskt testat. Egentligen testade jag bara att ens komma igång, och det misslyckades jag med i mitt första och enda försök. Ja, jag ger upp lätt...



Rullar...

Den lite mesigare, men konditionsträningsmässigt bättre, apparaten kallas helt enkelt för "trainer" även på svenska. Det är en ställning som låser fast bakhjulets axel och som nertill har en rulle (oftast belagd med nåt plastmaterial för att ge bättre grepp, minska slitaget på däcket och minska ljudnivåerna) som däcket ska vila mot. När däcket sätts i rörelse, drivs rullen och ger motstånd. Motståndet kommer från olika källor, beroende på vilken typ av trainer det är.

De enklaste har bara ett magnetiskt motstånd, och är tämligen linjärt, vilket inte alls motsvarar hur verklighetens cykling fungerar. En mer avancerad form har luftmotstånd, i form av en fläkt som drivs av hjulet. Fläktens rörelse i luften ger ett ickelinjärt motstånd när man ökar ansträngningen, vilket bättre motsvarar verkligheten. En modern trainer har dock normalt en sorts "fläkt" som sitter i en vätskefylld behållare. Fläkten rör sig genom vätskan, och ger då ett exponetiellt motstånd som ganska väl liknar det man upplever ute på en riktig cykeltur. Med andra ord blir det tyngre ju snabbare man trampar, men exponentiellt tyngre...



En normal trainer - faktiskt just den modell jag har!

Den modell jag har är bestyckad med just ett sånt vätskemotstånd, och därtill ett magnetiskt motstånd i fem steg, för att få ett större motståndsintervall. Nackdelen är att den vibrerar våldsamt vid användning. Av hänsyn till mina grannar, och egentligen framför allt till min granne under mig, har jag hittills bara testkört trainern en enda gång, när den var ny.

Grannen under mig har dock, i perioder, väsnats vansinnigt mycket, och dessutom på natten. Nu hände det mig natten till i dag igen (väcktes kvart över tre, och tvingades vara vaken i drygt två timmar - jättekul natten före en tenta...), och i och med det ser jag att jag har mitt alibi. Så länge han väsnas, så tänker inte jag ha dåligt samvete för att jag mullrar med min trainer. Självklart kommer jag att ha mattor och annat ljuddämpande under trainern, men en del buller blir det ändå. Men det får han ta. Vem vet, han kanske inte störs alls. Med tanke på hur hög volym han har när han lyssnar på musik halv fyra på natten, så är han förmodligen nästan döv...

Sunday, December 2, 2007

Jag hatar vinter!



Jag hatar verkligen vintern. Folk tycker ofta att jag överanvänder ordet "hata", men här är det verkligen befogat.

Mer precist hatar jag vintern som den är där jag råkar bo. Vinter på andra platser kan naturligtvis vara riktigt trevligt.

Varför hatar jag då vintern? Jo, det ska jag berätta...

Med vintern kommer mörker. Eller snarare försvinner ljus. Dagarna blir kortare, och en stor del av dygnet innehåller inget solljus alls. Just nu är det tre veckor kvar till vintersolståndet, då det är som mörkast. Om jag minns rätt är då ungefär tre fjärdedelar av dygnet mörkt. Med mörkret kommer också nedstämdhet. Inte alla drabbas, men många. Jag är en av dem. Min första, och förhoppningsvis enda, depression drabbade mig för ungefär tre år sen, i mitten av november 2004. Jag märker också nu att jag inte mår lika bra som under sommarhalvåret. Det är svårare att komma ur sängen och jag har en lätt oro i kroppen. Jag blir mer hypokondrisk. Blir också lättirriterad. Nån obalans i skallen handlar det om. Vad samhällets kostnader orsakade av vintermörkrets depressiva effekt är vet jag inte, och det vet nog ingen, men det handlar säkerligen om miljarder.

Mörkret innebär också att vi har belysning tänd under större del av dygnet, både inomhus och utomhus, och det kräver mer energi. Hur mycket mer vet jag inte, men det är nog en hel del. Detta i en period när mer elenergi samtidigt går åt till uppvärmning i de bostäder och företagslokaler som har direktverkande el, eller annan uppvärmning som delvis är elberoende.

Uppvärmning ja... Det blir ju kallt också. En måttlig kyla uppskattar jag, men då snackar vi om den där lätt bitande morgonkölden man kan uppleva i slutet av våren efter en klar natt, eller en tidig höstmorgon. En temperatur kring 8-10°C kanske. Kallare än så tycker jag inte om under några omständigheter.

Jag har oturen att vara väldigt känslig för kyla. Mina händer och fötter blir väldigt lätt kalla och rejält nerkylda. Till och med på sommaren kan jag få problem med iskalla händer och fötter. På vintern blir det naturligtvis värre, och under en cykeltur på 20 minuter till skolan är händer och fötter så kalla att jag tappat känseln. Detta trots tjocka sockar och rejäla vinterhandskar (skidhandskar med centimetertjockt foder). Längre cykelturer vid vintertemperaturer är jobbiga. Med kemiska värmekuddar i skorna, och en god portion tur, kan jag klara en timme utan problem. Två timmar går bara om det är åtskilliga plusgrader. Vinden spelar roll, också. Blåser det kyls jag naturligtvis av snabbare...

Kylan ställer också till med andra problem, och det är väl här som cykelperspektivet kommer in. Med temperaturer från nån plusgrad och kallare är risken för halt väglag stor, och det är inte bra för hjulburna fordon oavsett antal hjul, men de tvåhjuliga har mycket större problem än de fyrhjuliga. En cykels balans upprätthålls genom att man med framhjulet hela tiden styr den gemensamma tyngdpunkten för cyklist och cykel över linjen som sammanbinder framhjulets och bakhjulets markkontaktpunkter.

Om marken är hal, och ett hjul (spelar ingen roll vilket) tappar fästet i sidled, kan inte balansen upprätthållas, och därmed är vurpan ett faktum. En bil som på samma sätt tappar greppet kommer bara att glida och (om föraren varit förutseende och försiktig) hamna i diket eller i en snödriva eller bara flytta sig okontrollerat på vägbanan. Risken för skador där är liten, men för en cyklist är risken mycket större. Just omkullcykling orsakad av halt väglag är en vanlig olyckstyp.

Dubbdäck hjälper en hel del, och jag har avvärjt en vurpa en gång med hjälp av dubbdäcken. En bil svängde plötsligt och utan förvarning framför mig, och jag var tvungen att bromsa kraftigt för att inte krocka med bilen. Under mig just då fanns ett flera centimeter tjockt lager av blank is. Dubben gjorde vad de skulle, och jag gled obetydligt i sidled, och några decimeter framåt. Jag kunde stoppa utan att tappa balansen. Men få cyklister använder dubbdäck, och även om jag gör det, vill jag inte. Dubbdäck är obekväma att cykla på, eftersom de stjäl så mycket kraft, väsnas, och "vandrar" på dubben om man svänger. Det sistnämnda är ett problem, eftersom man inte kan svänga lika snävt som annars, även när det inte är halt väglag. Vidare svängar innebär lägre fart, och det vill man ju inte ha i onödan.

Men jag har sparat det värsta till sist. Snön. Jag hatar snö. Eller ja, jag kan tycka om snö rent visuellt i vissa sammanhang, som på snötäckta boreala skogar och bergsområden. Här följer tre exempel på landskap som jag uppskattar att se på.







Men snö där jag befinner mig, det gillar jag inte alls. Det blir slaskigt och smutsigt. Man får med sig en massa snö, som smälter till smutsigt vatten, in med sig när man varit ute. Snön kryper in i ens skor och gör att det blir kallt.

Snön som faller på våra vägar plogas snabbt upp till höga vallar som tar evigheter på sig att smälta bort, och dessutom blockerar vägkanter och ofta läggs där en cykelbana korsar en vanlig väg. Visserligen plogas ofta cykelbanorna också, men slumpen avgör om cykelbanan eller vägen plogas först. Om cykelbanan plogas först, kommer snövallen att ligga kvar och bilda ett farligt hinder för cyklister. När det töat och frusit på några gånger blir det lätt en hård isvall, som kan kasta framhjulet åt sidan och orsaka en svår krasch. Här hjälper inte ens dubbdäck, eftersom cykelspår som gjordes i vallen när den var gjord av snö, nu frusit och dubbdäcken funkar bara på plana underlag - inte spåriga snö/isvallar.

När det varit varmare ett tag, och snö smält av och bildat pölar, och det sen fryser på, brukar de flesta ojämnheter i cykelbanorna vara isplättar. Oftast bildas isen i skarvarna mellan två olika asfalteringsomgångar, som vid korsningar. Har det fallit nysnö över isen blir den extra förrädisk, eftersom ytan är slät. Här hjälper dock dubbdäck bra. Bättre hjälper det att använda den riktiga vägen, där bilarna kör, eftersom man saltar där, och bara att bilarna kör där smälter is och snö.

Som jag tidigare nämnt, så döljer snön farliga saker på vägbanan, som kanter och ojämnheter, och andra saker som kan ställa till det för ett tvåhjuligt fordon. Än en gång har den riktiga vägen en fördel, eftersom den oftast är snöfri inom kort av all biltrafik. Lösningen som cyklist är att hoppas på att nån annan cyklat där tidigare, vilket innebär att man kan följa nån annans spår. Syns inga spår av en vurpa, kan man anta att vägen är säker just där.

Mycket gnäll blir det, men jag avskyr verkligen vintern på alla sätt.

Vad ska jag då göra åt det? Tja, jag kan ju flytta till ett varmare område. I Sverige blir skillnaden obetydlig. Södra Skåne har visserligen mildare vintrar, men jag vill slippa snö och halt väglag så gott som hela året, och kanske helt de flesta år.

Madeira har ytterst trevliga temperaturer över året, med ca 15°C som dagsmedeltemperatur under den kallaste månaden, och 22°C under den varmaste månaden. Nästan allt regn under vinterhalvåret. Synd bara att Madeira är en liten pluttig ö i Atlanten, långt från kusten. Så där vill jag inte bo.

Jag har funderat på södra Tyskland, men då måste jag fräscha upp mina tyskakunskaper. Hur var det nu...?

durch, für, gegen, ohne, um
durch, für, gegen, ohne, um
durch, für, gegen, ohne, um
durch, für, gegen, ohne, um
durch, für, gegen, ohne, um


Jo, kanske...