Tuesday, November 27, 2007

Fixie - oftast ren galenskap...

Egentligen borde jag vara glad för att fler cyklar, men det finns en cykeltyp som jag inte anser hör hemma annat än där den har sitt ursprung. Den senaste tiden ser jag allt oftare cyklister på cyklar med baknav utan frihjulsmekanism. Cykeltypen kallas "fixie" eller "fixed gear", ofta förkortat "fixed". Möjligen finns också en svenskare beteckning som jag ännu inte lyckats snappa upp.

I cykelns barndom hade alla cyklar fast baknav, eftersom frihjulsmekanismen inte var uppfunnen. Redan i slutet av 1800-talet kom dock det första frihjulet, och för första gången kunde cyklister låta pedalerna vila i backar eller vid rullning. Med fast baknav är pedalernas rörelse helt låst till hjulets rotation, och pedalerna rör sig därför runt så länge hjulet roterar.

Denna låsta rotation har vissa fördelar. Den medger en finjustering av farten genom att man "håller emot" på pedalerna om man vill minska farten en aning. Jag har testat, och det fungerar faktiskt mycket smidigt och intuitivt. Det är på grund av denna egenskap som fixien används vid bancykling. Bancykling är en tävlingsform där man cyklar på en velodrom - en sorts oval bana med brant lutande svängar - och där är fixie det enda man får använda, och endast utan bromsar dessutom.

På banan har alltså fixien sitt ursprung, och därifrån anses det att den tog sig till diverse amerikanska storstäder med invandrare från Jamaica, där bancykling är stort, eller i alla fall var stort. Jobben som fanns för dessa jamaicaner var bland annat som cykelbud, och tydligen är det på den vägen som fixien blev förknippad med cykelbud. Det utvecklades en subkultur bland cykelbuden, där fixien blev en symbol för ett sorts avståndstagande till resten av samhället, och en sorts holier-than-thou-attityd grundad i fixiens avskalade renhet.

För inte nog med att man väljer att köra utan frihjulsmekanism - man väljer även att strunta i att montera bromsar på cykeln. Detta gör att man slipper alla vajrar för bromsar, och man saknar ju från början vajrar för växlar, förutom att man inte har själva växlarna, växelreglagen, bromsarna och bromsreglagen. Inte heller de vajerstyrare som oftast är fastsvetsade på ramrören finns på renodlade fixies. Detta ger en extremt avskalad och ren look, och rent estetiskt är det mycket tilltalande, det ska jag erkänna.


En typisk fixie, med bancykelstyre och en avskalad look.


En annan huvudtyp, där man har så kallade "bullhorns" som styre. Oftast handlar det om bockstyre som man sågat av och vänt på. Varför vet jag inte, men det "ska vara så", verkar det som...

Hur gör man då när man ska bromsa med en fixie? Jo, man bromsar antingen sakta genom att sänka farten på pedalerna (och därmed hjulen) genom att hålla emot med benen. Om inbromsningen som krävs inte är så kraftig, funkar det bra. Fast det förutsätter att kedjan inte råkar hoppa av. Visserligen är det svårt för kedjan att åka av på en korrekt justerad fixie, men det är inte omöjligt, och under alla omständigheter kan en kedja gå av, och då har man ingen broms alls. Möjligen kan man bromsa genom att sätta en fot på bakhjulet eller framhjulet, men få har nog den sinnesnärvaron i en paniksituation.

Behöver man bromsa snabbare, måste man sladda. Det åstadkommer man genom att snabbt få bakhjulet att lätta minimalt, för att sen låsa pedalerna med kroppen, så att bakhjulet är låst när det är när marken igen. Under förutsättning att man utför rörelsekombinatonen korrekt, kan man bromsa på en kortare sträcka, under det att man sliter ett hål i bakdäcket. Bakhjulet kan heller aldrig bromsa i närheten av lika effektivt som framhjulet. Detta på grund av att det vid inbromsning sker en viktfördelning framåt, vilket minskar trycket på bakhjulet och ökar det på framhjulet. Bakhjulet kan därför bara skapa en inbromsning som begränsas av att bakhjulet släpper från marken. Framhjulet ger en inbromsning 2-3 gånger större än bakhjulet kan åstadkomma. Jag undrar hur många av dessa fixed-cyklister som är medvetna om detta fysikaliska fenomen...


En fixie som bromsas genom att sladdas - "skidding" som det kallas. Notera att framhjulets ekrar är suddiga av rörelsen, medan bakhjulets ekrar är skarpa eftersom bakhjulet är låst och glider längs marken.

Tyvärr är det nästan enbart fixies utan broms som man ser på stan. Förutom att det är farligt för den som cyklar, är det även farligt för andra trafikanter, eftersom oförmågan att med kort varsel bromsa kraftigt, gör att fixed-cyklister försöker trampa på genom korsningar och runt bilar som plötsligt bromsar. Detta beteende har jag flertalet gånger bevittnat. De kan alltså inte anpassa sig till trafiken på samma sätt som cyklister på bromsade cyklar. Frånvaron av bromsar skapar alltså ett trafikosäkert beteende, som kan orsaka olyckor där fler är inblandade och drabbade än enbart fixed-cyklisten.

Ett mindre problem med fixies, som inte alla lider av lika mycket (beroende på cykelns konstruktion), är att man vid kraftig lutning i en sväng inte kan hålla upp pedalen från marken - pedalen kommer ju att fortsätta runt så länge hjulet roterar. Detta kan leda till att pedalen slår i vägen, och kan få cykeln i obalans, eller få bakhjulet att lyfta, vilket lätt leder till en vurpa. Bakomvarande trafikanter kan då drabbas, genom att de kör in i den vurpade cykeln, cyklisten, eller tvingas väja och drabbas av en annan fara (mötande fordon eller liknande).

Om alla dessa fixed-cyklister ändå satte bromsar på sina fixies, så skulle problemen med cykeltypen bli rätt små. Tyvärr är en viss typ av individer så besatta av att "tillhöra" vissa grupper att de struntar i saker som säkerhet och förnuft. Fast jag måste erkänna att de flesta fixed-cyklister jag sett i stan faktiskt haft hjälm på sig. Det förvånar mig lite, men gör mig glad.

Jag vet inte om de inbillar sig att de är cykelbud, eller vad som är poängen, men de blir fler och fler. Lite ironiskt då att bara en minoritet av cykelbuden i stan verkar ha fixies...


Ett cykelbud i full fart...

Själv byggde jag mig en singlespeed i våras. Den har många av fixiens fördelar, som fast utväxling, vilket gör att man slipper krånglande växlar och smutsiga kedjor. Man slipper också själva växlingen, vilket faktiskt är riktigt befriande. Singlespeeden saknar fixiens stora nackdelar, i och med att man kan vila pedalerna, och ta svängar med stor lutning utan att riskera att slå en pedal i marken. Singlespeed kan man också konvertera nästan vilken cykel som helst till, eftersom man kan använda en kedjespännare som ligger an mot kedjan, på grund av att undre loppet av kedjan alltid är slak. En fixie måste kunna ha både övre och undre kedjeloppet spänt, och då funkar inte en kedjespännare, utan justerbara axelinfästningar krävs för att spänna kedjan. Såna finns sällan på moderna cyklar om de inte konstruerats för att kunna köras med fast utväxling.

Läser du detta och funderar på att bygga dig en fixie, tänk noga igenom det jag skrivit. Du kanske tackar mig en dag när du använder frambromsen för att rädda ditt liv.

Monday, November 26, 2007

Bra förslag till ny älvförbindelse!

Jag blev väldigt glad när jag läste om det nya förslaget till älvförbindelse i Göteborg i dagens Göteborgs-Posten. Till skillnad från det idiotiska förslaget med tunnel ganska långt uppströms, vilket skulle ge oacceptabelt långa omvägar för kollektivtrafiken mellan centrum och Hisingen, så föreslår man nu en ny bro alldeles uppströms från dagens bro. Antingen ca 50 m österut, eller knappa kilometern österut. Jag hoppas på det förstnämnda.

Men det bästa i förslagspaketet är att man föreslår en låg GC-bro (GC = gång/cykel) på den gamla brons fundament, efter att bron demonterats. Rätt genomfört ger det en fantastiskt snabb och bekväm förbindelse för oss som helst går eller cyklar. Tydligen ska en sån bro byggas oavsett om den andra GC-bron som planeras under den här mandatperioden byggs eller inte, trots att de då kommer att ligga bara nåt hundratal meter från varandra.

Det enda problemet jag kan se är att den nya bron sannolikt inte kommer att få nån GC-bana, vilket är tråkigt. Dels för att det förhindrar en bättre älvförbindelse för gående och cyklister från den delen av centrum, och dels för att det inte kommer att finnas nån central gång/cykelöverfart om dagens bro rivs utan att det finns nån GC-bro vid Lilla Bommen. Byggs den nu föreslagna GC-bron vid Lilla Bommen, eller var den nu hamnar, så gör det inte så mycket att den nya motorfordonsbron saknar GC-bana.

Jag gissar att man kommer att påbörja bygget av den nya bron, eller de nya broarna, inom nästa mandatperiod (2012-2016) för att ha bron klar till 2020, när dagens Göta älv-bro inte längre anses vara säker.

Vilken GC-bro man än bygger, så hoppas jag man tar hänsyn till cyklisters behov, och bygger den med rejäl bredd, och undviker mötande trafik. Det optimala vore att ha cykelbanorna i ytterkanterna och sen en gångbana i mitten, med låga barriärer mellan gångbana och cykelbana, för att gående inte ska kunna gå in på cykelbanan obehindrat. Alternativt gångbanor på sidorna, och sen en låg barriär ut till en central cykelbana, där färdriktningarna är åtskilda med en låg häck eller liknande. Hur jag tänker mig dessa två varianter visar jag på de följande två bilderna.



Sunday, November 25, 2007

En rejäl inledning!

Välkommen!

Här kommer jag bland annat skriva ner mina tankar om cykling. Främst ur perspektivet cykeln som transportmedel, men också cykelsport, motion, cykelteknik och annat.

Förutom det blir det säkert en hel del "vanliga" blogginlägg. Nån är det väl alltid som läser...

Jag inleder med en presentation, som är rätt lång, men förhoppningsvis informativ.

Jag är rätt färsk konvertit till cykelns underbara värld. I slutet av augusti 2004 satt jag på en bänk utanför Operan i Göteborg och tittade på stadens liv runt omkring mig. Solen gassade från en klarblå himmel. In mot Lilla Bommen passerade en strid ström av cyklister. Tanter på damcyklar. Thirty-somethings på billiga MTB. Tjejer på alla möjliga typer av cyklar. Gubbar på antika herrcyklar. Alla såg ut att glida fram nästan utan ansträngning, med fartvinden lekande med hår och kläder. Jag bestämde mig på fläcken att jag skulle skaffa en cykel så snabbt som möjligt!

Tre veckor senare köpte jag en billig fejk-MTB på CykelHuset på Torp i Uddevalla. Direkt började jag utforska omgivningarna på ett sätt jag längtat efter hela mitt liv. Snabbt, smidigt och nästan vart som helst kunde cykeln ta mig. Jag upptäckte nya platser bara ett fåtal kilometer från platsen jag levt nästan hela mitt liv, och fick ett helt annat perspektiv på avstånd. Småvägar jag aldrig sett tidigare blev till små miniäventyr - små upptäcksfärder!

I vanlig ordning satte jag igång att lära mig så mycket som möjligt om cykeln, cykling och allt möjligt relaterat. Redan ett par månader efter cykelköpet började jag modifiera den, för att passa mig bättre.

I slutet av oktober, knappt två månader från första cykelturen i vuxen ålder, gav jag mig ut på en cykeltur på fem mil. En sträcka som i dag känns som en kort runda, men som då var lång och ansträngande. Efter knappt två mil började baksidan av mitt högra knä värka, men jag ignorerade det. När jag kom hem, efter fem mil, var smärtan påtaglig och blev värre under natten. Jag trodde jag hade fått en muskelbristning. Jag fortsatte cykla nån vecka efter det, men ställde sen undan cykeln för vintern. Muskelbristningen visade sig senare vara en felbelastad stödmuskel i knät, och ett halvår senare var allt läkt och smärtan borta, tack vare en idrottsskadespecialist i Vänersborg.

Under våren började jag cykla igen, och fortsatte bygga om cykeln. Samtidigt började jag bli sugen på att bygga en ny cykel, från grunden. Sagt och gjort - i juli 2005 satte jag ihop en Surly Long Haul Trucker med en konfiguration som bäst kan beskrivas som långfärdscykel. Då pensionerade jag den vid det laget halvt demonterade första cykeln. Fram till våren 2007, när jag satte ihop en singlespeed av den första cykeln (egentligen bara ramen, hjulen och några smådetaljer) och en hel rad nyköpta delar.

Ungefär samtidigt var jag på besök hos Nishiki här i Göteborg, och blev sugen på en renodlad landsvägscykel. Så jag tog ett lån (fullt återbetalat nu) och byggde ihop en ren landsvägshoj baserat på en Surly Pacer-ram, med Mavic Aksium-hjul och en blandning av Ultegra och 105 från Shimano.

När jag flyttade hit till Göteborg i slutet av sommaren 2005, gick jag med i Sveriges snabbast växande cykelklubb - Hisingens CK. Ett underbart gäng! Många härliga stunder följde.

Under 2006 cyklade jag 311 mil. Hittills i år har det blivit 558 mil. Jag har som mål att minst fördubbla antalet cyklade mil, så jag har 64 kvar till 622. Det ska nog gå. 600 mil lär det i alla fall bli.

Inför nästa år siktar jag högre. 800-1000 mil bör gå att fixa. Det ska bli långa rundor (10-20 mil) nästan varje helg, och kortare rundor (5-10 mil) på vardagar, i så stor utsträckning som möjligt. Jag har också som mål att cykla 30 mil solo minst en gång. Har ännu inte cyklat längre än 20 mil i sträck.

För närvarande utgörs min cykling nästan uteslutande av pendling till och från Geovetarcentrum vid Wavrinskys plats. Strax över 7 km enkel väg. För att få maximal träningsverkan kör jag på nära max hela vägen, och självklart på min asfaltätande singlespeed. Från dörr till dörr slår jag kollektivtrafiken med 5-10 minuter varje gång. Det känns rätt bra.

Så där, nu var första riktiga blogginlägget avklarat...

Än en gång - välkommen!

Friday, November 23, 2007

Testing, testing...

1 2 3 4

1 2 3 4